En sista stor läsupplevelse från Kjell Espmark
Hemfärd till glömskan
Författare: Kjell Espmark
Förlag: Norstedts
Det finns inga luftpastejer i Kjell Espmarks poesi. Den är rak, tydlig, saklig och konkret. Ibland med ett stänk av jämtländsk kärvhet, stundom mycket vacker. I ”Hemfärd till glömskan” tar han upp ett av litteraturens och konstens mest klassiska ämnen, lite högtidligt benämnt förgängelsemotivet. Det handlar om hur vi hanterar det svårbemästrade faktum att vi en gång inte bara ska gå bort, utan också försvinna ur allt levande minne.
Kjell Espmark avled förra året. Han bör själv ha sett till att just denna samling dikter skulle bli hans slutord till världen. Den epitaf i ord han reser i slutet av en diktarbana som hör till de främsta i landet och också gjort honom till ett stort namn internationellt. Liksom andra stora diktare visar han också hur litteratur och konst av värde inte är uttryck för en nationell kultur, som vissa fårskalliga debattörer i dag vill hävda, utan ingår i ett historiskt sammanhang av beroenden och referenser som sträcker sig från historiens äldsta källor och utöver alla språkliga gränser.
Bokens titel, ”Hemfärd till glömskan” är ett citat från Paul Celan, tidigare använt av Hjalmar Gullberg. Motivkretsen i boken är rik, den når till den samiske mannen i sin klippgrav och följer en bellmansk sista överfart till det som en gång var Djurgården. I en annan resa över ett disigt sund reser Dante mot en insikt som står i strid med logiken i hans välordnade gudomliga komedi: ”De levandes värld är löst i töcknet / och den garanterade andra sidan / ingenting mer än drivande dimmor.”
”Sällsamt nog känns glömskan trygg” slutar en dikt. Vem håller med, vem håller mot?
