Fredrik Borneskans: Essä: Kroppsformen talar – vilka är vi när vi ser på våra kroppar i spegeln?
För drygt tio år sedan klev jag in på en trendig träningsanläggning på Östermalm i Stockholm. Med mina pösiga gympabyxor och en urtvättad t-shirt stack jag ut i mängden där moderiktiga linnen och träningstights annars var normen. Möjligheterna att upptäcka det var dessutom närmast oändliga. På varenda vägg, från golv till tak, satt speglar som folk närmast hypnotiserat stirrade in i. Märkligt, tyckte jag då. Min förvåning blev inte mindre när jag, efter en timmes stånkande bland skivstänger och crosstrainers, öppnade dörren till omklädningsrummet. Framför en av speglarna, som fanns även där, stod en kille och studerade sig själv. Obekymrad om att där var fullt av folk, spände han upp bröstkorgen och vred sig för att betrakta sig ur olika vinklar. På den tiden hade jag inte sett något liknande men med tiden skulle jag både vänja mig och förstå varför han och de andra betedde sig som de gjorde.
”Historien om kroppsideal är i högsta grad politisk. Vad som ansetts eftersträvansvärt har varierat beroende på vilka kroppar det handlat om”
Vår kroppsform är ett sätt att kommunicera vilka vi är till omvärlden. Det kan handla om identitet, livsstil, klasstillhörighet. Minst lika ofta är idealet istället något som omvärlden använt för att pådyvla oss sina värderingar och önskemål. Historien om kroppsideal är i högsta grad politisk. Vad som ansetts eftersträvansvärt har varierat beroende på vilka kroppar det handlat om – fattigas eller rikas, mäns eller kvinnors – men också i vilket samhälle och sammanhang idealen formulerats.
Den amerikanske pastorn Charlie W Shedd formulerade 1957 en vid det laget gammal syn på övervikt i kristna sammanhang som något ogudaktigt och syndigt.
”Vi tjockisar är de enda som kan väga våra synder/…/ Ställ dig på vågen. Hur mycket mer än du borde väger du? Där ser du: 45 kilo synd eller 22 eller 5.”
Redan på 500-talet hade frosseri beskrivits som en dödssynd av påven Gregorius I. Än tidigare, i Bibelns Korinthierbrev, förklaras att vår kropp inte tillhör oss själva utan Gud och att vi bör ära honom med den. Den kristna traditionen av kroppslig kontroll är med andra ord lång. Allt det här och mycket mer finns att läsa i Jenny Dambergs ”Fett – en historia om smak, skräck och starka begär.”
I Sverige inrättades 1575 den första ”överflödsförordningen”. Tillämpningen både då och senare varierade i stränghet beroende på vilken människa som stod i fokus. Den modernt inriktade skalden Olof von Dalin raljerade 1749 över de olika kraven:
”Man kallar det öfverflöd, som öfvergår ens villkor. En Bonde är öfverflödig med et stop vin om veckan, när ofta en Köpman det icke är med 100 boutellier Champagne och Bourgogne til en enda måltid.”
”Kungar som Karl X Gustav och Gustav II Adolf kunde med sina stora magar signalera makt och styrka. Fattiga som var överviktiga ansågs däremot andligt och moraliskt förslappade.”
Att människor inte skulle leva över sitt stånd handlade inte bara om vad som ansågs passande. Samhällelig oreda skulle också förhindras genom att var och en höll sig på den plats makthavarna tyckte var lämplig. De fattiga ansågs ha en svagare moral, mindre förmåga att lägga band på sig, än mer välbärgade. Toleransen för utsvävningar berodde med andra ord på hur många daler någon hade i plånboken.
Kungar som Karl X Gustav och Gustav II Adolf kunde med sina stora magar signalera makt och styrka. Fattiga som var överviktiga ansågs däremot andligt och moraliskt förslappade. Tankefiguren har levt vidare in i våra dagar. I program som ”Biggest loser” hämtas deltagarna nästan uteslutande från de lägre inkomstskikten. Kraven också på mer välbärgade att hålla form och kontroll på kroppen har dock ökat med tiden.
René Descartes formulerade på 1600-talet sin stränga uppdelning mellan den mekaniska kroppen och tankens högre stående förnuft. Att tanken måste tygla kroppens begär blev också en grundidé under upplysningen på 1700-talet. Sara Martinsson berättar i ”Knäböj – om kvinnor och styrketräning” om hur korsetter, peruker och färgstarkt smink var ett sätt för de övre samhällskiktens kvinnor att göra kroppen allt mer olik sig själv, att kommunicera anständighet. ”Vår samtida kroppssyn har vuxit fram ur denna långa förfrämlingsprocess”, skriver Martinsson. Och jo, det är lätt att slås av att allt fler – av i alla fall medelklassens människor – förhåller sig till sina kroppar som objekt vilka ska bedömas.
1800-talets arbetare, som svettiga och med sotiga händer, jobbade fysiskt hade varken tid – eller kanske ens lust – att leva upp till de här idealen. Men ju längre upp i samhällspyramiden folk befann sig desto viktigare var det att signalera kroppslig kontroll. Borgerskapet, använde just den som ett sätt att markera distans till arbetarklassen som ansågs rå och sexuellt utsvävande.
I ”Den svenska idrottens historia” av Jens Ljunggren berättas om hur idrott i Sverige, till skillnad mot i många andra länder, spridits uppifrån och nedåt. En orsak, åtminstone på 1700-talet, var att manligheten ansågs ha hamnat i kris. I Carl Gyllenborgs teaterstycke ”Den swenska sprätthöken” framställdes adeln som ytlig och omanlig. Lyxliv, flärd och mode, influenser från Frankrike, hade förstört de svenska sederna. De omanliga männen – sprätthökarna – fick hård kritik för att de klädde sig moderiktigt, att de ofta såg sig i spegeln och gjorde allt de kunde för att behaga damerna.
Samhällsdebatten kom att handla om manlighetens kris men också om hur ett samhälle bäst skulle kunna överleva och bestå. Franska revolutionen väckte oro också i Sverige. Många menade att det krävdes mer fysisk fostran i skolorna. Människors sinnelag skulle påverkas genom formandet av deras kroppar. Manlighetens ideal var också ett medborgarideal. Huvudets förnuft skulle råda över kroppens drifter. I symbolisk mening innebar det här också att den härskande klassen skulle styra över de lägre. Allt det här ledde fram till att Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet inrättades 1813 och en ny skolordning 1820.
”Uppdelningen mellan könen var under perioden tydlig. Männen skulle bli starka soldater, kvinnorna kompetenta husmödrar som genom att själva träna gymnastik bättre klarade att fostra sönerna utan att klema bort dem.”
Den fysiska fostran, inte minst genom den så kallade Linggymnastiken, skulle bearbeta människornas kroppar men också deras känslor och tankar. Medborgarna skulle bli manligt kraftfulla, hängivna patrioter som lydde lagarna frivilligt. Viljan att kontrollera kroppen, och därmed visa på moralisk styrka, hos det sena 1800-talets borgerskap uppstod alltså inte ur ett vakuum eller enbart ur egna önskemål.
Uppdelningen mellan könen var under perioden tydlig. Männen skulle bli starka soldater, kvinnorna kompetenta husmödrar som genom att själva träna gymnastik bättre klarade att fostra sönerna utan att klema bort dem. Det här är ett exempel på tydliga politiska ambitioner, eller orsaker, bakom olika kroppsideal. Ibland kan dessa ligga mer dolda, skymta i skilda gruppers olika villkor och förutsättningar. Arbetarklassens framgångar inom idrotten på 1930-talet, och de atletiska kroppar som formades där, gällde så gott som enbart männen. Den kvinnliga delen av arbetarklassen lyste med sin frånvaro på idrottsanläggningarna. Orsakerna var politiska.
De idrottsliga framgångarna för männen var beroende av politiska framsteg som arbetarrörelsen gjort, exempelvis införande av kortare arbetstid. Utan den hade arbetarklassens män inte haft fritid tillräcklig fritid för att hinna träna. En annan förutsättning var att arbetarklassens kvinnor dubbelarbetade. Först på ett dammigt fabriksgolv, sedan i hemmet med barn, tvätt och städning.
Det har under lång tid funnits ett ideal som förespråkat att kvinnor hellre ska träna måttligt, för att bli attraktiva snarare än muskulösa och starka. Tydliga arv av det har levt kvar in i vår moderna tid. Inom 1970- och 80-talens gymkultur fanns ofta vitt skilda ambitioner bakom mäns och kvinnors träning. Klyftan mellan könsidealen kan knappast bli tydligare än i bilderna på en uppumpad Arnold Schwarzenegger och en slank Jane Fonda.
Inte ens inom kvinnlig bodybuilding har kombinationen kvinnor-styrka varit okomplicerad. The International Federation of Bodybuilding and Fitness (IFBB) har premierat ”kvinnliga former”. Silikonbröst har varit okej, däremot inte svällande biceps eller lårmuskler. Sara Martinsson menar att tyngdlyftning än idag kan betraktas som en subversiv kraft, något som går på tvärs mot outtalade krav. Kvinnor förväntas flockas runt löpbanden för att få nätta och ”kvinnliga” kroppar medan män kan ställa sig bredbent framför skivstängerna och skrika nästan hur högt de vill.
”Sara Martinsson pratar med en kille som börjat träna stenhårt. Han har ett trendigt jobb vid Stureplan och menar att det är genom att upptäcka vem som är vältränad som man kan se skillnad på medel- och arbetarklass efter trettio.”
På många håll i samhället sker idag en polarisering och något liknande gäller för träning och kroppsformer. Kvinnor tränar mer än män och de som tränar gör det allt hårdare. Samtidigt visar en studie från Gymnastik- och Idrottshögskolan att 46 procent av svenskarna har så dålig kondition att det är hälsofarligt. Träning har blivit en klassfråga som i hög grad påverkas av ekonomiska resurser. I en kommersiell gymkultur ska – helst köpstarka – människor lockas att lägga stora summor på träningskort, kosttillskott och exklusiva träningskläder för att eftersträva ofta orimliga utseendeideal.
Sara Martinsson pratar med en kille som börjat träna stenhårt. Han har ett trendigt jobb vid Stureplan och menar att det är genom att upptäcka vem som är vältränad som man kan se skillnad på medel- och arbetarklass efter trettio. ”Medelklassen slutar supa och börjar träna. Arbetarklassen fortsätter bara supa.” Det låter förstås fördomsfullt men också misstänkt likt de ideal som fanns hos 1800-talets borgerskap, kroppskontroll handlade om både positionering och att uppfylla outtalade ideal.
Hur olika kroppsidealen för män och kvinnor idag än kan verka har de en sak gemensamt. Till stor del bottnar båda i en kommersiell bildkultur där kroppen visas upp och finns till för att behaga någon annan. Åtminstone för medelklassens män tycks inställningen till den egna kroppen påminna allt mer om den som traditionellt varit kvinnors. Kroppen har blivit ett objekt, något främmande som bedöms genom andras ögon. Att, som den där killen jag en gång såg i omklädningsrummet, med granskande blick betrakta sig själv ur olika vinklar i en spegel är ett om inte sunt så i alla fall mer logiskt beteende än det först kan verka.
Måhända har det blivit viktigare att signalera kontroll i ett samhälle där vardagen, arbetslivet och framtiden är allt svårare att överblicka och hantera.
