unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Existentiell livsresa in i språket

Poeten Anna Hallberg varierar, i sin sjunde diktsamling ”Under tiden”, diktens form men också själva berättandet. Skickligt, tycker kulturjournalisten Thomas Kjellgren som menar att samlingens absoluta höjdpunkt finns i dikterna som skildrar liv, död och en existentiell sorg.
Foto: Caroline Andersson

Under tiden

POESI
Författare: Anna Hallberg
Förlag: Albert Bonniers

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på ystadsallehanda.se, appen MinYA och e-tidning mån-lör. Endast 79 kr första månaden! (ord pris 199 kr)

Att Anna Hallberg är en egensinnig och driven poet har hon visat ända sedan debuten med ”Friktion” 2001. Den bundna sonetten och de upplösta språkexperimenten kan samtidigt möblera och lysa upp hennes språkliga rum.

Den nya diktsamlingen ”Under tiden” – den sjunde i ordningen – bärs av ett formmässigt medvetet och varierat berättande. Den är indelad i tre avsnitt: ”Rum”, ”Punkt” och ”Streck” som blir som delar i ett bearbetat partitur, över Nuet och Minnet, över Livet och Döden.

I bokens första avsnitt stiger vi rakt in i vardagens konstnärliga grovarbete där det samtidigt handlar om att tömma disk- och tvättmaskiner. Men också om att hålla undan våldet och att aldrig, aldrig ”göra litteratur av barnen”. Här blir de enskilda, konkreta orden till mer sammansatta verbala skikt som glider fram och åter över de uppslagna boksidorna. Där nya meningar kan länkas samman för att sedan lika enkelt klippas bort igen. Men när något verkligen får fäste så blir det permanent.

Språket, i de rum Hallberg här bygger upp, blir aldrig ”tillräckligt brutalt, ens nära”. Allt här kännetecknas av något motsägelsefullt: ”allt, det rör sig / finns inget rum / eller: rummet är redan fullt”. Detta på samma sätt som: ”från en punkt är alla berättelser sanna”. Bara för att, i ögonblicket efter, dementeras: ”det är inte sant/ inga berättelser är sanna”. Här blir därför också alla mellanrum och tomrum lika viktiga som det uttalade.

Det är befriande att språket, i dessa allvarliga och sökande diktsviter, kan rymma ord som ”OK-macken”, ”metallgem” ”hakparenteser” och ”elskåp”. Men det finns också risker när dikten fastnar i ett alltför ivrigt språkligt insamlande, i själva benämnandet av tingen och i den gradvisa inläsningen i tillvaron. Det kan bli både stillastående och stereotypt. Oftast undviker Anna Hallberg ändå en sådan språklig exercis.

quote
Sorgen och förlusten av en närstående (modern?) gör allting sårigt och smärtsamt

Dikterna i samlingens andra avdelning, Punkt, har en helt annan auktoritet och de blir också omedelbart angelägna. Det här är samlingens absoluta höjdpunkt och nu koncentreras texten enbart till högersidorna. Här skildras hur vi sätter punkt för livet och ”där dagarna reduceras till en punkt där tiden står och stampar”. Sorgen och förlusten av en närstående (modern?) gör allting sårigt och smärtsamt, men också vackert och ibland också fullständigt avskalat: ”sedan du dog går dagarna långsammare / det är något med tiden som inte fungerar”.

I den avslutande delen ”Streck” arbetar Anna Hallberg med ännu en ny form i en slingrande, berättande dikt. Tvåradiga strofer tar sig fram som språkliga linjer – eller språkstreck – över boksidorna. Meningsbyggnaderna tar sig egna friheter och löper över och in på nästa sida: Skiljetecknen viker undan. Tidslinjen blottas. Här utvecklas berättelsen om den åldrade Linnea ”som bara går rakt fram” och som visar hur vi ”greppar om varandra genom åldrarna ner till gripreflexens första”. Berättelsen om Linnea växer ut till att bli en existentiell livsresa in i – eller ut ur – oändlighetens språkliga rum. Det är skickligt!