Filmrecension: Sjöodjur i mysig bromance

Gelato, vespor och pasta präglar den lilla pittoreska staden Portorosso på den soldränkta Rivieran. Det är drömmen om Italien på anabola steroider. Det enda som stör idyllen är legenden om sjöodjur som skrämmer ortsbefolkningen.

Vi lär oss snart att sjöodjuren existerar, men att de är harmlösa. Vi träffar amfibiedjuren Luca och hans familj som bor under vattnet och är "som folk är mest". Lucas föräldrar varnar honom för att röra sig nära ytan och säger att människorna är farliga. Lucas värld ställs förstås snart på ända när han träffar en ny kompis, den mer vågade Alberto. Spelevinken avslöjar följdriktigt en av sjöodjurens väl bevarade hemligheter, nämligen att de kan mutera till mänsklig skepnad när de inte är blöta.

De kan med andra ord besöka människornas värld i skepnad av mänskliga pojkar. Detta leder till bokstavliga "en fisk ur vattnet"-situationer när de smyger iväg till staden i jakt på äventyr.

Portorossos fiskekultur, med statyer över dräpta sjömonster, är något oroväckande. Snart utmanas också Alberto och Lucas semesterdrömmar av en slemmig vespa-raggare vid namn Ercole och hans gäng av underhuggare. Duon tar hjälp av ett revanschsuget cykelbud, tillika dotter till en av stadens fiskare, vid namn Giulia. Tillsammans bildar de ett lag av underdogs för att tävla mot Ercole i Portorossa cup, ett cykellopp där prispengarna ska gå till en begagnad vespa.

Sjöodjur-grabbarnas bromance blir mer komplicerad då Alberto känner sig svartsjuk på Giulia. Det är en något förutsägbar dynamik, men trion lär sig snart att arbeta tillsammans.

Tematiken om två världar som möts där sjöodjur och människor får lära sig att inte vara rädda för främlingar är förutsägbar men väl förvaltad med underfundig komik och en mjukt gullig animationsstil. "Luca" är nästan hundra procent friktionsfritt sommarmys, där inte ens filmens skurk går att hata fullt på grund av det humoristiska karikatyr-porträttet.

Allt verkar designat för att pumpa igång våra djupt förtryckta semesterkänslor. Till och med det bitterljuva slutet påminner om att det bästa med sommaren är flyktigt.