Flykten genom ett kallt Europa

Tjeckiska romanen ”Materialtrötthet” är på alla sätt en drabbande upplevelse. Efter läsningen funderar recensenten Sune Johannesson över dagens stängda Europa. Vad hände med medmänskligheten?

Ny bok • Publicerad 5 oktober 2020 • Uppdaterad 20 november 2020

Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Marek Šindelka är född 1984 och bosatt i Prag. Han debuterade 22 år gammal som poet och har efter det utkommit med två romaner och två novellsamlingar. Idag är han en av Tjeckiens mest uppmärksammade yngre författare.Foto: Vladimir Sigut/Pressbild

I romanen ”Materialtrötthet” följer vi två bröders flykt genom ett snölandskap i ett land någonstans i Europa. I all korthet är det handlingen i den tjeckiska författaren Marek Sindelkas bok från 2016, och nu aktuell på svenska.

Visst, det blickas tillbaka på hur deras vardag i hemlandet slås i spillror och får dem att inse att där finns inte deras framtida liv. Och vi får veta hur de guidar äventyrliga västerlänningar i det farliga kaoset för att spara ihop pengar till flykten. Någon annan låter sig få ett organ bortopererat för att få ihop pengar till att fly. Detta finns som en bottenklang genom boken.

Annons

Men framförallt är detta en roman som är i nuet. Ett nu av svårigheter, rädsla, oro, olyckor, våld, hunger, ovisshet, iskyla, ensamhet. Det är kompromisslöst skildrat, och läsningen är lika tung, som grym. Uppånervänd feelgood.

Sindelka för mig nära händelseförloppet, och han fastnar gärna i detaljer. Hur den trasiga skon ser ut, hur fallet utför en brant gick till, hur kylan och mörkret känns, hur en av dem kryper in i en minimal lucka vid motorn till bilen för att närmast förgiftas under färden till Europa, hur rädslan finns när polisen söker efter spår utanför en lada.

Bröderna tappar kontakt med varandra i Europa, och det är deras olika rörelser vi följer. Här finns inga utsträckta händer som vill hjälpa – jo, det finns faktiskt något litet undantag – och inte heller någon värme. Det är en flykt genom en snöig kyla i ett kallt Europa, och hälsningen till dessa unga som inte kan se en framtid i sitt hemland är tydlig: er framtid finns inte heller här.

Berättelsen är inte ens 200 sidor lång, men min läsning tar tid. Det är som om jag hugger mig igenom texten, men sida efter sida blir jag alltmer berörd. Vi lever i en orättvis värld.