Förföriska pendlingar i trashig gestaltning

I nu aktuella uppsättning är det i lika hög grad som musiken i sig den tysk-bulgariska regissören Vera Nemirovas, scenograf Jens Kilians och kostymör Mathias Clasons radikala, ekivoka och liksom trashiga scengestaltning som gör intryck, liksom tyske Botho Strauss libretto, baserat på hans egen pjäs, i sin tur fritt efter Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Här är det som om Titania (Hege Gustava Tjønn) och Oberon (Eric Greene), vars uppdrag det är att återuppväcka människornas kärlekslust till varandra, klivit ut ur det elisabetanska dramats stiliserade sfärer och inträtt i en postapokalyptisk och socialt nedmonterad värld av skräp, droger, våld, sex och själslig tomhet.

I titelns stadspark, bland den flitigt nyttjade snurrscenens avlövade träd, halvt utrangerade gamla bilar och höga svarta staket, blandas så de shakespearska gestalterna med nyuppfunna figurer som de äldre herrarna Erstling (Bengt Krantz) och Höfling (Stefan Dahlberg), vetenskapsmannen Cyprian (Zoltán Nyári), flygvärdinnan Helen (Line Juul Andersen) och en rad flicke- och gossebarn. Det handlar om ödsligt drivande figurer i den moderna och andligt sterila tillvaro vi känner igen från den sträve civilisationskritikern Strauss övriga prosa- och dramatiska verk.

I all grafisk gestaltning av det fula och råa har man här lyckats ge en sceniskt samstämmig form åt Strauss filosofiskt abstraherade och lyrisk-mytiska text, som organiskt och anslående förenar sig med Gefors avantgardistiska komplexitet och suggestivt rytmiska komposition (mycket slagverk!), liksom med de genomgående förstklassiga sångsolisternas dissonerande stordåd. Med motsvarande lyhördhet leder Patrik Ringborg, som tidigare arbetat med Gefors musik, operaorkestern genom verkets förföriska pendlingar mellan det linjestränga, splittrande och lekfulla.