Annons
Kultur

Försöket att fly förbannelsen

Det unika – och underbara – med Västanå teater är deras sätt att inte berättas enbart med ord och gester, här är också dans och musik i en suggestiv helhet. Kulturskribent Anders E Larsson ser deras saga om "Kung Domalde", som just nu gästar Skåne.
Kultur • Publicerad 6 mars 2014
Kung Domalde himself.Foto: 

Teater

"Kung Domalde – den oförvitliges saga"

Annons

Manus och regi: Leif Stinnerbom. Medverkande: Jakob Hultcrantz Hansson, Titti Hilton, Yngve Dahlberg, Hanna Kulle, Sophia Stinnerbom, Jonas Brandin. Västanå teater på Kristianstad teater, 4/3. Spelas även i Tomelilla (Teaterhallen) i kväll.

Eländes elände. Ve kung Domalde. Redan från början slickar det torkade blodet pelarna i kungens palats, den dödliga utgången av sagan är given från första scenen. När Västanå teater flyttar fram den antika Oidipusmyten till svensk medeltid belägrar den ödesmättade allvarstyngden kungens boning och tron – utformad som fören på ett skepp där hans härskarsvärd hänger på central plats.

Att döda sin far och avla barn med sin mor är knappast ett önskvärt scenario, därför flyr Domalde förbannelsen som förutspått detta. Han lämnar sitt Värmland och rollen som kung Trätäljas son för det östliga Svitjod (Svealand) och blir där så småningom ny kung, efter att den tidigare kungen Erik dödats vid en dispyt i en vägkorsning – ett mord som Domalde begått, ovetandes om att det var hans biologiska far som föll offer för hans svärdshugg.

Det är en texttät föreställning som Leif Stinnerbom skrivit och regisserat, med arkaiskt tilltal och många turer som ska läggas i dagen för att historien ska tydliggöras. Jag har alltid varit förtjust i Västanå teaters speciella signum – där skådespeleri, musik och dansanta sekvenser helt naturligt smälter samman till en trolsk, suggestiv helhet. Kalla det för en mytisk, tidlös klang.

I den första, längre akten av Kung Domalde är det sparsamt med upplättande, rörliga inslag och en viss baktunghet infinner sig. Jakob Hultcrantz Hansson tar som Domalde några smidigt trippande danssteg då och då, men mycket mer igångsättande rörelser av snabbare karaktär blir det egentligen inte fråga om. Tendenser till lite välbehövlig skogstokighet uppstår i mötet mellan Domalde och den sanningssägande sierskan Völvan (gestaltad av Hanna Kulle, som i en annan roll även kryddar musikaliskt med fina sångstrofer i folkton). Men det hade behövts mer av den varan.

Här, liksom i andra akten, presenterar sig Magnus Stinnerboms musik (utmärkt spelad av Sophia Stinnerbom och Jonas Brandin) som en av föreställningens verkliga styrkor: filmmusikaliskt lägger han omväxlande underscore till replikerna med hjälp av plockande kantele och moraoud och trissar upp stämningen med snabbt gnidande viola d’amore och moraharpa. Mycket av Västanås spelmässiga karaktärsegenskaper formas just med avstamp i det musikaliska.

Även om det inte riktigt lyfter hela vägen under Domaldes vandring in i elden, så hettar det till efter paus när trådarna samlas ihop och bevisen för förbannelsens äkthet radas upp. Och det finns trots allt åtskilliga scener där man kan sugas in i Västanås unika scenspråk.

Sune Johannesson
Anders E Larsson
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons