Förvirrat och ytligt om sex

Titeln ”Om kärlekskonsten” förtvinar snabbt. Redan från bokens första kapitel, som går ut på att att så detaljerat som möjligt beskriva våra könsdelar — så kliniskt att min skolas sexualundervisning på 70-talet plötsligt framstår som sexig — fram till de avslutande sidorna, som ytligt beskriver nutidens sexdockor, handlar det vare sig om kärlek eller konst. Snarare ren libido och vad som kittlar mellan benen. I alla fall Foconis.

Om han nu syftar på Ovidius 2 000 år gamla ”Kärlekskonsten” så innehåller den förvisso sin tids sexualmanual, men är också ljuvligt litterär. Så inte litteraturvetaren Foconis.

I sin essä utgår Foconi istället från sig själv, en sexuellt nyfiken, och tydligen mycket googlande, mans tankar om sex i världen. På de 400 sidorna beskrivs inte minst — och ingående — udda former av mänskliga drifter, exempelvis hur en japansk asexuell man låter få sina genitalier avskurna för att sedan bjuda några upphetsade på middag av desamma. Sådant ges saftig plats i denna bok.

Och visst kan det vara intressant, hur olika ovanliga sexuella praktiker kan tolkas ur ett allmänmänskligt perspektiv. Men här framstår författaren mest som någon som i sitt elfenbenstorn rotat efter det udda. Och så kan ju en skrivande fas inledas, men varför inte sedan gå i clinch med dem som ser sina ”perversioner” som högst relevanta? I samtal. Nu är Foconis google-hämtade nyfikenhet, med evigt manlig blick, oerhört oköttslig. Men inte heller direkt vetenskaplig. Vilket boken vid en första anblick ger intryck av.

Fram tills vi får veta hur författaren tränat på att kunna suga av sig själv, verkar grunden i den långa essän ändå vara att ge en överblick över den västerländska sexualitetens historia, och (kritik av) evolutionsbiologin. Gott så. Därför känns det märkligt när Foconi får plötsliga utfall —mot exempelvis ”radikalfeminister”, queerteoretikern Judith Butlers sexualkunskaper, prostitutionsmotståndare, monogamister och ”aningslösa sjuksköterskor”. Alla får ilskna slängar av sleven utan fördjupningar. Den extensiva notapparaten är inte där för referenser, mer än att vid ett otal tillfällen hänvisa till Wikipedia (!) utan mer för att lägga in fler tyckanden och utfall.

Undertecknad är enligt egen utsago opryd, men tycker att Foconis verk blir lite mer intressant när den då och då lämnar de udda sexformerna (eftersom han inte är bekant med dem på allvar) och faktiskt närmar sig ordet förälskelse — och hur den formats av historiens tider. Det utgör dock en alldeles för liten del av denna bok utan stringens.