Ulf Mårtensson: Gamla fotografer hittar lätt i Stora mörkrummet
Jag började tänka i de här banorna efter att ha varit på Fabriken i Bästekille där just nu Barbro Bäckström och Jean Hermanson ställs ut. Skulptören Bäckström och fotografen Hermanson är olika på alla vis. Men i deras förhållningssätt till döden finns det ett släktskap.
De är poeter och gestaltar sina livserfarenheter. Har ni inte sett utställningarna, så gör det. De visas fram till siste september och ger mycket att tänka på, mycket att njuta av.
Ta då också tillfället i akt att se på intervjun som visas med Barbro Bäckström, gjord av Margareth Wijk bara två månader innan Barbro Bäckström gick bort, samt filmen ”Himlens mörkrum”, Nils Petter Löfstedts fina och ömsinta film om kollegan och läromästaren Jean Hermanson (visas också för tillfället på svtplay).
Barbro Bäckström och Margareth Wijk talar enkelt och avspänt om konsten och om Barbro Bäckströms liv. Margareth Wijk frågar om Barbro Bäckströms allt mer jordbundna konst, lod som hänger mot marken och moln av metalltrådar som svävar tungt på himlen.
Barbro Bäckström motsätter sig inte hennes tolkning, att hon blivit mörkare, tyngre i sitt uttryck. Men hon påpekar att det mörka inte är ett permanent tillstånd. ”Det är som ett solförmörkelse. Det blir mörkt, men sen blir det ljust igen”.
I filmen Himlens mörkrum berättar Nils Petter Löfstedt om sitt arbete med att ta hand om Hermanson alla fotografier och hur han lyckas spåra vissa av dem som Jean Hermanson plåtat men inte tagit namnet på.
Även Jean Hermanson talar i filmen om livet och om att han vill hinna med ett och annat innan han lagt ner kameran för gott. Han står i mörkrummets röda ljus och och säger att uppe i det Stora mörkrummet, där kommer alla analoga fotografer snabbt att finna sig till rätta och kan börja jobba direkt. De har ju jobbat hela livet i mörkrum. Moderna fotografer, som plåtar digitalt, får det mycket svårare, skojar Jean Hermanson. De får vänta hundra år i himlen innan deras tid är inne.
Jean Hermansons ser liksom Barbro Bäckström poetiskt på livet efter detta, fast för en fotograf av den äldre skolan blir det i dödsögonblicket kanske ljust –och sedan paradisiskt mörkt igen.
