Gestaltningen av sorg är Lundströms starka kort
Alla måste söderut
Författare: Marie Lundström
Förlag: Wahlström & Widstrand
Evas pappa dör. Det går fort. Han faller ihop på golvet hemma i Luleå. Det var visst något med hjärtat. De stod varandra nära, den 38-åriga Eva och fadern. Alla omkring dem visste såklart redan det, men med dödsfallet synliggörs deras nära band ännu mer. Via minnesbilder skildras en fin far- och dotterrelation. Gestaltningen av Evas saknad och sorg är ett av Marie Lundströms starkaste kort i den senaste romanen ”Alla måste söderut”.
Parallellt med sorgen löper även en varsamt spunnen tråd om saknaden efter något att kalla för ett hem som ett tema genom romanen. Eva är nämligen en av de många som sedan länge flyttat söderut, till Stockholm, från de norrbottniska trakter där hon föddes och växte upp. I och med faderns död börjar många av hennes tidigare val snurra runt i huvudet. Rotlösheten gör sig påmind och läsaren får följa hur hon bearbetar både sorgen och längtan tillbaka till familjegården Marliden.
Så långt allt väl, mycket väl till och med. Det är sådana teman romaner är speciellt bra för, om du frågar mig. Men när Larsa, en 53-årig man som Eva förälskar sig i, kommer in i bilden händer något med berättelsen. Med honom följer två barn och en svartsjuk exfru. Lära känna barnen-scener varvas med exets svartsjukepsykopatiska ränksmideri. Stundtals blir det lite av romantisk (tragi)komedi med förvecklingar. De delarna är mindre övertygande, speciellt lästa i relation till romanens i övrigt starka kort.
