Göran Greiders Cornelisroman tar sig först mot slutet
Nu när man är död. En roman om Cornelis Vreeswijk
Författare: Göran Greider
Förlag: Albert Bonniers
Mosebackes Git Magnusson spelade in sina sista samtal med Cornelis Vreeswijk på en kassettbandspelare när han låg döende på sjukhuset. Jag träffade henne då och fick till och med höra en del sekvenser. Dessvärre, eller av respekt, blev aldrig något publicerat av samtalen mellan dessa (ofta) nära vänner.
Är det därför Göran Greider kände sig kallad att skapa vispoetens ”självbiografi”, den som aldrig blev av före Cornelis död 1987? Eller är det bara en kärleksfull skrivövning? Frågan kvarstår efter att ha läst de 300 sidorna av ”en roman om Cornelis Vreeswijk”.
Det är inte den första bok som skrivs om närtidens ”stjärnor”, men det ställer onekligen till det att Greider väljer att skriva i jagform om en verklig person. Någon som många av oss dessutom ”känner” och kan höra – ”han som blev Cornelis med hela svenska folket”.
”Det tar oerhört lång tid innan jag accepterar att Greider skriver med Vreeswijks röst, eftersom jag inte förmår mig känna att det är just Cornelis själv som talar.”
En roman är vanligtvis skriven utifrån någon som man som läsare ska tro på och känna är den berättande rösten. I den i och för sig inte helt lyckade spelfilmen om ”den flygande holländaren” och i biografierna möter vi visförfattaren utifrån, men i Greiders ”dokumentärroman” ska vi alltså känna honom inifrån. Det tar oerhört lång tid innan jag accepterar att Greider skriver med Vreeswijks röst, eftersom jag inte förmår mig känna att det är just Cornelis själv som talar, bär språk eller ton. Att Greider till och med skriver till nya verser till hans sånger, som i ”Veronica”, är onödigt fräckt.
Greider väljer vidare att låta Cornelis trippa runt det riktigt mörka. Vi får beskrivningarna av hur han kom till Sverige som tolvåring, hans rotlöshet och kampen för att bli accepterad som tjock, liksom lite av outsiderlivet och slagen som han senare delar ut. Men vi möter ingen botten, utan simmar kvar på ytan.
Kämpar man sig vidare så vinner dock Greiders försök till slut. Kanske för att vi sent omsider möter Cornelis i andra, delvis påhittade, situationer som vi inte är bekanta med, men främst för att han står inför det som ger ett djupt allvar även hos författaren. Göran Greiders förra ”Barndomsbrunnen” var en brinnande skildring av när döden flåsade författaren i nacken, om hans svåra cancer. När han beskriver hur Cornelis närmar sig slutstation känner vi åter hur Greider skakas om. Då, om inte förr, kastar läsaren av sig oket kring legenden och rösten Cornelis. Där blir sammansmältningen av Vreeswijk och Greider, likt en skådespelare som möter sin roll, för första gången engagerande.
