Gradvis förvandlas huvudpersonen till det mest groteska du sett sedan ”Flugan”
The Substance
Visas på bio
I rollerna: Demi Moore, Margaret Qualley m fl
Regi: Coralie Fargeat
Coralie Fargeats ”The Substance” hade världspremiär på årets Cannes-festival där den vann pris för Bästa manus. Jag var på plats för att se filmen, helt aningslös om vad som väntade. 140 minuter senare stapplade hela publiken ut ur bion med kollektiv yrsel och en enda fråga i skallen: vad i alla glödheta helveten var det vi precis fått uppleva?
”The Substance” är som om modemagasinet Vogue korsbefruktats med 80-talsrullen ”Basket case” till ren galenskap i lyxförpackning. Tänk dig att regissören kört ner David Cronenberg, John Waters och kultfilmbolaget Troma i en köttkvarn och pressat samman alltsammans till en mörkt humoristisk och grovhugget satirisk ’body horror’ om ålderism och skönhetsideal i den utseendefixerade nöjesbranschen.
Demi Moore är kongenialt rollsatt – och lysande! – som den falnande filmstjärnan Elisabeth Sparkle. 50 år fyllda anses hon ha passerat bäst före-datum och får sparken från sin populära träningsshow av den vedervärdige studiochefen Harvey (Dennis Quaid).
Desperat och bitter får Elisabeth ett tips om den mystiska drogen ’The Substance’ med förmåga att föda fram en yngre, bättre version av dig själv ur din egen kropp. Så skapas Sue (Margaret Qualley). Den enda regeln: en vecka i taget i respektive kropp. Vad kan gå fel?
Rätt mycket, visar det sig, i några av de äckligaste scener du någonsin sett på bio.
I komiskt motbjudande sekvenser tvångsmatas vi med leder som knäcks, kroppsdelar som ruttnar, porer, skinn, kött och blod. Massor av blod. Allt medan huvudpersonen gradvis förvandlas till det mest groteska du sett i Hollywood-sammanhang sedan Jeff Goldblum i ”Flugan”.
Filmen har en kameleontlik förmåga att kännas lika bekväm inför ’splatter’-älskare som ’arthouse’-konnässörer. Den är också förankrad i frågor och svar som är enkla att relatera till: har du någonsin drömt om en bättre version av dig själv?
”The Substance” handlar om sjuklig fåfänga, själslig tomhet och medföljande självförakt. Bortom sina ytliga chockeffekter landar den i en metaforisk slutsats som känns otäckare än allt annat: att det hemskaste och mest obarmhärtiga monstret oftast finns inom oss själva.
