Annons
Kultur

Hafsigt och ofokuserat i Ulrika Kärnborgs nya 1600-talsroman

Den unga drottning Kristina ska vara bokens nav, men hamnar snart i skuggan av en mängd andra pladdrande människor. Recensenten Henric Tiselius undrar vad författaren Ulrika Kärnborg vill med ”Lejonburen”.
Bokrecension • Publicerad 22 april 2021 • Uppdaterad 23 april 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Ulrika Kärnborgs förra historiska roman ”Saturnus tecken” skildrade rivaliteten mellan Axel Oxenstierna och Maria Eleonora av Brandenburg. ”Lejonburen” är en sorts fri fortsättning.
Ulrika Kärnborgs förra historiska roman ”Saturnus tecken” skildrade rivaliteten mellan Axel Oxenstierna och Maria Eleonora av Brandenburg. ”Lejonburen” är en sorts fri fortsättning.Foto: Magnus Bergström

När Kristinas far, den svenske kungen Gustav II Adolf sätter sin sista potatis vid Lützen, år 1632, är hans dotter bara sex år. Plötsligt är hon Sveriges regent, om än under förmyndarregering och under Axel Oxenstiernas överrock. När hon som myndig väl får ta på sig kronan avsäger hon sig snart densamma, blir katolik och reser till Rom. Ja, som ni vet, det är onekligen en rafflande historia i sig.

Roman

Lejonburen

Författare: Ulrika Kärnborg.

Förlag: Natur & Kultur

Efter sin förra 1600-talsroman, ”Saturnus tecken” från 2016 har nu Ulrika Kärnborg skrivit ”Lejonburen”, en sorts fri fortsättning. Även om baksidestexten ger sken av att Kristina ska vara centralgestalt, är det även här ”Oxpannan” Oxenstierna som står i fokus. Den unga Kristina må vara bokens nav, men hamnar snart i skuggan av en mängd andra pladdrande människor.

Annons

I den nya boken finns inte bara Oxenstiernas trevande försök till att vara fadersgestalt, även mamma Maria Eleonoras utsvävningar, den vackre odågan till kusin Karl Gustav och hans eskapader, de la Gardies balanserande, franske ambassadören Chanuts ränker, kättaren Menius, dvärgen Lisbeta och ”en mängd” Gyllenbohmar och Gyllenstiernor med olika agendor.

Inget fel med ett stort persongalleri, men åtminstone undertecknad fastnar ingenstans medan det pratas om allt från konspirationer till kläder, mellan väl många uppdykande röster. Det finns få dramaturgiska krokar för en läsare att dras med av. Och själva Kristina tenderar att flyta iväg som en otydlig biperson. Synd när det är henne vi vill, och tror vi ska, lära känna.

Efter hand frågar jag mig också vad författaren vill. Hon finner antagligen lust i att gräva ner sig i de många karaktärerna, att lägga till lite erotiska eskapader, men därifrån till att här skapa en sjungande och inträngande roman återstår onekligen ett par vändor. Det finns undantag då och då, som de grymma sidorna om pesten. Plötsligt blixtrar det till något som för en sekund dessutom kopplar ihop då och nu — något berörande.

I Ulrika Kärnborgs lättsamma ”Vad är litteratur och hundra andra jätteviktiga frågor” från 2011 skriver hon att kritik är som mest problematisk när den vill undervisa författaren i konsten att skriva. Eftersom (menar hon) kritikern ”bevisligen inte kan själv”, för i annat fall hade kritikern varit författare. En slutledning som — om än skämtsam? — förstås är kortsluten. Inte bara för att Kärnborg själv bevisat att man kan vara både och. Det finns uppenbarligen också författare som kan må bra av lite konstruktiv kritik från sina läsare.

Även om denna 1600-talsberättelse knappast strävar efter ett arkaiserande språk behöver det väl inte vara hafsigt? Vilket över lag är en återkommande känsla. Därtill randmärkningar som om man verkligen ska skriva han istället för honom, sist istället för senast och på samma rad (!) växt istället för vuxit? Sa man ”ett-noll till oss” på stormaktstiden?

”Friheter får man ju ta sig. Problemet med dessa ofokuserade sidor är istället att jag inte hittar vad författaren brinner för.”

I ”Vad är litteratur …” förklarar Ulrika Kärnborg även att författaren inte är en forskare utan berättare. Det må vara sant, men jag ser dock att hennes styrka ligger i det utforskade. Även om det — exempelvis — bara lär ha varit en ren myt att Kristina red i herrsadel. Men friheter får man ju ta sig. Problemet med dessa ofokuserade sidor är istället att jag inte hittar vad författaren brinner för.

Ulrika Kärnborg Lejonburen.
Ulrika Kärnborg Lejonburen.
Henric TiseliusSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons