Annons
Kultur

Hatet riktas mot rasismen och hycklarna

Det våld Yahya Hassan har utsatts för, av sin familj, av samhället, omsätter han i sina dikter till våld mot sig själv och mot läsarna. Författare och kulturskribent David Stenbeck läser den lika omdebatterade som storsäljande danska debutdiktsamlingen och tycker det är dags att se dess litterära styrka.
Kultur • Publicerad 17 mars 2014
Det är inte poeten Yahya Hassan som uppmärksammas, det är invandrarpoeten som får rubriker och säljer i hundratusen exemplar. Menar David Stenbeck.Foto: Foto: Vegard Grøtt

När jag debuterade på Norstedts 2008 ville förlaget skriva på omslaget att jag som 22-åring blev utslängd från författarskolan på Fridhem. För så var det. Och jag förstår hur de tänkte; de skulle ta tillfället i akt och skapa en omedelbar myt, och förutsatte att myten skulle sälja.

Men jag vägrade. Varför? För att det var för lätt. Och jag ville inte bli föremål för någons mytbildning: texten behövde få stå för sig självt, och det fanns ingen som kunde göra något åt det. Debuten på Norstedts innebar för min del just ingenting annat än det att min diktsamling tog sin egen plats, och öppnade möjligtvis för att jag nu lever på att skriva litteraturkritik. Det blev inga rubriker.

Annons

Omständigheterna kring Yahya Hassans debutbok har varit minst sagt extraordinära. Någon inifrån den mest problematiserade och skuldbelagda medborgargruppen, muslimska invandrare, tycktes ha lyft bladet från munnen, och gått emot ”gruppens” egna värderingar. För dansken innebar det ett slags pervers katarsis i den samhälleliga hypokondri som råder i vårt grannland. Någon såg äntligen ut att vara i färd med att ge dem rätt. Deras främlingsfientliga folkhemsidéer skulle bekräftas av någon från fiendesidan. Men så är nu inte fallet. Yahya Hassan skriver inte ner islam, han skriver ner de hycklande utövarna av religionen. Han hatar inte Danmark, han hatar den hycklande dansken.

Kommer en från vulgära familjeomständigheter, där en blir misshandlad och tillintetgjord av någon arrogant tyrann till far, vad tror ni egentligen händer? Och misshandeln fortsätter ute på gatan, på institutionen och på skolan. Det spelar ingen roll hur många vita som geniförklarar invandraren, han kommer alltid att vara den geniförklarade invandraren, som dessutom förstår att vore det inte för att han var invandraren skulle han aldrig ha geniförklarats till att börja med.

Den insikten är ett ok. Den insikten motiverar intervjuer som den TT gjorde med poeten i början av mars, där Yahya Hassan tar avstånd från att folk faktiskt kommer och tittar på giraffen, den avvikande, den andre. Inte heller ville han träffa Athena Farrokhzad och prata om vad hans litteratur gör med de redan marginaliserade, de redan utsatta och diskriminerade. Men varför skulle han? Vad har de, ärligt talat, att säga varandra?

Problemet för det kanske största danska litterära undret någonsin, är därmed ett annat: det är inte litteraturen som hyllas, även om det är vad som påstås. Det är inte poeten som säljer mer än någon annan dansk poet, det är invandrarpoeten som säljer mer än någon annan dansk poet. Men Yahya Hassan är inte invandrarpoeten, han är bara någon som skriver. Och det kommer aldrig den vita medelklassen att acceptera. Sådana är de förbannade spelreglerna, och det är där du som läsare är en del av problemet. Yahya Hassan är bara någon som skriver: författaren. Poeten. Och vad tänker du göra åt det?

Glöm berättelserna om inbrotten och drogerna, om du vill ta boken på allvar. De är dagar som gått, de är överlevnad på det sätt som att vara vid liv en dag är överlevnad: du behöver den för att nå fram till nästa. Det är inte så svårt. Nedslagen i uppväxtåren och den bedrövliga miljön författaren rörde sig i, skrivs ut och laboreras emellanåt på med slang och avsiktligt otillräcklig grammatik. Det skapar rörelse i språket, nedslag efter nedslag, stavelse och rörelse blir ett, det smattrar som fotsteg över de gyllene gatornas smuts, de slår ut fönstren istället för in. Det existerar en flykt i språket vars vokabulär på samma sätt som drogen är ett innehav, ett innanhav, det är någonting alldeles levande i skelettet som utgör skelettet. Språket fäller sina fucking vingar ut.

Det talas om Knausgård i intervjuer, han nämns i boken som någonting den unge kriminelle blir tilldelad: en räddning eller ett knull, beroende på hur en ser det. Kanske båda. På andra platser nämner Yahya Hassan Edith Södergran. Andra säger Rimbaud, någon Baudelaire. Jag säger Michael Strunge. Versalerna i boken är en uppenbar hommage till honom, den andre poeten som föll från skyn, när det var just dit han var på väg. Det får mig att fundera på Yahya Hassans egna förbrännande kvaliteter. Kommer vi att få läsa mer av honom? Jag kräver det.

/.../

JAG ÄR INTE VÄRD DET NI SÄGER ATT NI ÄR

JAG VILL TILL HORAN

JAG VILL FÖREBRÅ HENNE LUSTARNAS ELÄNDIGHET

Annons

DERAS FORTPLANTNING I MIN SJÄL

OM JAG KAN GÖRA ANSPRÅK PÅ DEN I DETTA ÅRHUNDRADE

MIN KOKAINSJÄL MIN INTERNETSJÄL

MIN PORRSJÄL MIN PENGASJÄL MIN FÄNGELSESJÄL

TA MIG FÖR ALL DEL TILL FÅNGA

/.../

Rörelserna från förorterna till Århus, ut ur den gamla kroppen in i den nya, utgör mer en lindans i stil med vad Jean Genet skrev om till Abdallah ("Denna kärlek - nästan desperat, men laddad med ömhet, som du måste visa din lina, ska ha lika mycket kraft som stållinan visar när den bär dig. Jag känner tingen, deras elakhet, deras grymhet, även deras tacksamhet"), än vad den symboliserar någon form av klassresa. För den resan måste det finnas en villig resenär. Litteraturen är alltså ett varande, det är inget jobb. Det är ett mått på ett avstånd, en känsla för materialet. Att gå på denna lina mellan verkligheter, även när båda sidor efter fallet endast erbjuder ohyggligheter.

Debutboken "Yahya Hassan" markerar en väsentlig skiljelinje mellan kapitalet och dess offer, och berättar om rasismens omfång så stort som det är i vår tid. Yahya Hassan omsätter det våld som både familjen och samhället gör på honom i sina egna versioner av våld; mot andra och mot sig själv. Mot läsaren. Och det är så det behöver göras. Det är så det behöver skrivas. Det är klassisk litteratur, så stor som den har möjlighet att vara.

Sune Johannesson
David Stenbeck
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons