Historielöshet botas med fiktion i Zhiwar Rashids debutroman
Under mullbärsträdet
Författare: Zhiwar Rashid
Förlag: Norstedts
Ett sätt att överleva trauman är att inte tala om dem. Det sättet praktiserar mamman i Zhiwar Rashids fina debutroman fullt ut. Läsaren möter henne genom sin son Azads blick – han är bokens huvudperson, och det är han som bär på frågorna mamman inte vill tala om. Hur kom de från Kurdistan till Sverige? Vad hände egentligen i Halabja 1988? Och vem är hans pappa? Frågorna är många – mammans svar färre.
Historielös växer Azad upp i ett rasistiskt Vårgårda i ett mellanting: hans sociala, kulturella och politiska referenser är svenska men hans utseende är inte det. Vem är han, egentligen? Denna mellantillhörighet skildrar Rashid med uppfriskande lätt och ärlig penna, utan att någonsin fastna i klichéer.
”Valet av stad bidrar mycket till romanen. Småstadsskildringen är finstämd och behövs i den urbaniserade svenska samtidslitteraturen.”
För att skapa sig ett eget liv – och egen historia – lämnar Azad sen uppväxtorten så fort han tar studenten. Vilket universitet ligger längst från Vårgårda, frågar han sig och flyttar till Östersund. Valet av stad bidrar mycket till romanen. Småstadsskildringen är finstämd och behövs i den urbaniserade svenska samtidslitteraturen. Men trots 700 mil från mamman pockar frågorna om det som var på. Azad måste få veta, och i brist på veta – fantisera. När mamman vägrar berättar börjar han skriva, och skapar sig på så sätt sig en egen ursprungshistoria. För vem är man utan den man var? ”Under mullbärsträdet” är en debut som väl undersöker just detta.
