I mål i Abbekås efter en kulturvandring på 240 mil

Tomas Polvall berättar att han började vandra i Abisko i maj och följde kusten för han ville träffa människor och gå på museer, gallerier och stanna till vid andra kulturella besöksmål.

Varje kväll har han skrivit ner sina vandringsminnen, berättelser av människor som han mött.

– Jag samlar på muntliga berättelser, säger han.

Han har också skrivit om platser som han besökt, utställningar som han sett och litteratur som han läst under vandringen.

– Det ska bli en bok, säger den 75-årige frilansjournalisten och författaren.

De senaste fem månaderna har han varit på vandrande fot.

– Tidsplanen har jag hållit bra och jag har gått i genomsnitt 23 kilometer om dagen, fyra kilometer i timmen. Jag satte in 30 vilodagar, säger han.

Eftersom kassan har varit liten har han till största del bott hemma hos gästfria människor som han träffat på vägen eller fått kontakt med via sina 1800 vänner på Facebook.

– Jag är ju en fattig folkpensionär, säger han.

I Norrland gick strategin bra. Där uppfattar han att människorna är som mest gästfria.

– Så var det hela vägen ner till Umeå. Ju länge söderut jag kom, ju mer tättbefolkat, desto svårare var det att hitta husrum, säger han.

Han har också haft ett tält med sig som han slagit upp när han inte hittat någon annanstans att sova. En tio-femton nätter har han sovit i tältet.

Det mest dramatiska på resan inträffade tre mil söder om Skellefteå, i Burebacken.

– Klockan var ett på eftermiddagen. Jag vandrade på en landsväg. Då började jag svettas, jag fick ont i halsen, hjärtat klappade och jag förstod direkt att jag hade drabbats av en hjärtinfarkt. Jag lade mig ner på landsvägen, berättar Tomas Polvall.

Han tar en tugga på morotstårtan som serveras på hamnkaféet i Abbekås, där vi sitter och pratar, och så fortsätter han att berätta om dramatiken. En lastbilschaufför stannade till slut och ambulansen larmades.

En vecka senare fortsatte han sin vandring efter att ha genomgått en kranskärlsoperation på lasarettet i Umeå. Läkaren gav honom stränga förhållningsorder att inte bära en tung packning, men gav klartecken för en fortsatt vandring.

Blev du inte rädd?

– Rädsla finns inte på mitt cv. Ska jag dö är det bättre att göra det på en vandring än på ett jävla ålderdomshem, säger den 75-årige långvandraren.

Det är också rent existentiella frågor som gjorde att han gav sig ut på sin Sverigevandring. Tomas Polvall fick för tre år sedan beskedet att han hade prostatacancer.

– Men prognosen är bra, jag kommer förmodligen att dö av någonting annat, säger Tomas Polvall krasst.

Men han kände att han ville bli i så bra form som möjligt, och det har han blivit på vandringen, även om den också har slitit på honom. Nu är han både mentalt och kroppsligt utmattad.

Det andra incitamentet för vandringen var en vilja att se hela vårt avlånga land.

– Jag har varit resejournalist i 40 år, men aldrig varit norr om Umeå. Jag kan inte dö utan att ha sett hela Sverige, säger Tomas Polvall.

Så skulle han bara bestämma start och mål för vandringen. Han fastnade för den poetiska klangen i ortsnamnen Abisko och Abbekås.

– Det fastnade i huvudet, det lät så vackert, säger vandraren som i onsdags gick i mål i Abbekås.

Den sista etappen från Ystad regnade det lite, men det hindrade naturligtvis inte den långväga kulturvandraren.

Nu ska han sova ut hemma i Helsingborg, där han är bosatt efter att i många år ha bott i Danmark.

– Sen ska jag klippa mig, raka mig, besöka tandläkaren, läkaren och fysioterapeuten.

När väl detta är avklarat sätter han sig vid datorn för att jobba med sina olika bokprojekt. Nästa år räknar han med att boken om vandringen ska bli klar.