unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

I pandemins spår ökar trycket i hemmet

På Folkhälsomyndighetens hemsida står det: ”Stanna hemma även om du bara känner dig lite förkyld.” Hemmet ses under pandemin som vår trygga borg, men för många är det inte så. För dem är hemmet snarare ett fängelse, där partnern eller föräldrarna nu ges full kontroll. Forskaren Kristofer Hansson, Malmö, belyser den här situationen i dagens essä.
För alla människor blir inte hemmet en trygghet under pandemin.
För alla människor blir inte hemmet en trygghet under pandemin.
Foto: Lars Thulin
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hemmet har kommit att få en annan laddning under Covid-19-pandemin. Det är genom att söka sig till hemmet som vi som enskilda individer förväntas ta enskilt ansvar för spridningen av viruset i samhället. I en del länder runt om i världen har det varit en tvingande hemkarantän. I Sverige är det som bekant mer av en rekommendation.

De yrkesgrupper som har möjlighet råds att jobba hemifrån och vid symptom ska vi omedelbart stanna hemma. Så klart finns det andra tekniker vi lärt oss under dessa månader för att inte föra viruset vidare. Vi ska ha en god handhygien genom att tvätta händerna ofta och noggrant, hålla avstånd genom 2-metersregeln och undvika större folksamlingar.

Men oavsett vilka tekniker vi lägger till med – i en del länder ingår också munskyddet – så anses hemmet vara det mest effektiva. Det är genom att avskärma sig från samhället som viruset kan kontrolleras.

Negativ kontroll

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på ystadsallehanda.se, appen MinYA och e-tidning mån-lör. Endast 79 kr första månaden! (ord pris 199 kr)

Samtidigt är hemmet inte lika för alla, inte alla erfar hemmet som sin trygga borg. Just nu är det ett minskat tryck på många kvinnojourer, men det är inte för att våldet i hemmet har minskat och offren inte behöver jourernas hjälp. Snarare befarar jourerna att förövaren också tagit sin tillflykt till hemmet för att arbetsplatsen kräver detta eller för att personen ifråga har blivit permitterad.

quote
Offret har med andra ord sin förövare vid sin sida dygnets alla timmar. Hemmet har kommit att bli den plats där förövaren nu minutiöst kan kontrollera offret. Detta är en annan form av kontroll.

Offret har med andra ord sin förövare vid sin sida dygnets alla timmar. Hemmet har kommit att bli den plats där förövaren nu minutiöst kan kontrollera offret. Detta är en annan form av kontroll.

Denna negativa kontroll riktar sig mot att på olika sätt begränsa individens frihet. Det kan handla om att övervaka vilka telefon- och sms-kontakter individen har. Att begränsa individens rörelse ute i samhället. Kontakten med myndigheter och med jourer. Risken för våld ökar. Det är också en kontroll som riskerar växa på grund av att individen inte själv rör sig ute i samhället i lika stor utsträckning. Kontakten med sådant som skola, arbetsplats och vårdcentral minskar. Därmed minskar också kontaktytorna där det finns möjlighet att slå larm och berätta om vad för sorts situationen individen befinner sig i.

I pandemins spår har kontrollen blivit dubbel. Det är inte enbart en kontroll av viruset i hemmet, utan också en kontroll av offrets alla rörelser och förehavanden i hemmet. Genom att förstå hemmet som den faktiska plats som skapar denna dubbla kontroll kan vi också skapa en förståelse för vad som händer med sårbara grupper i samhället när de avskärmas från det gemensamma.

Vaccinationsexperiment

Hur ska denna relation mellan individen och det gemensamma förstås?

Frågan har intresserat forskare under hela 1900-talet och en uppsjö teorier finns att tillgå. Ett perspektiv som kommit att bli allt mer centralt under Covid-19-pandemin är att vi alla lever immunologiska liv. Vad menas med detta? Den immunologiska kunskapen kan sägas ha startat med att den engelska läkaren Edward Jenners i slutet av 1700-talet gjorde det första vaccinationsexperimentet för att förhindra smittkoppor. Ett virus som tog miljontals människor i Europa, främst barn. Jenners lyckade vaccinationsprojekt startade ett nytt kapitel i människans historia där vi började förhålla oss till det immunologiska, till virus och bakterier.

Denna kontroll av virus bygger på att vaccinationen inte görs individuell, utan att det snarare är så att alla individer vaccinerar sig. Det är först när alla besitter ett skydd som också den enskilde är skyddad. Vi kan säga att individen vaccinerar sig inte som ett ansvar för sin egen hälsa, utan snarare tar ett ansvar för det gemensamma goda genom vaccinationen.

På detta sätt sammanbinder vaccinationen individens handlande med vad som också är bra för samhället. Att ta ett individuellt beslut och inte vaccinera sig är med andra ord en kontroversiell handling som ställer individen utanför detta immunologiska gemensamma.

Ett liknande förhållningssätt finner vi under Covid-19-pandemin när vi som individer förväntas ta ett eget ansvar för att skydda det gemensamma. Handhygien och 2-metersregeln riktar sig emot mitt eget handlande, men jag förväntas följa rekommendationen för att skydda alla andra individer som finns i min omgivning. Jag stannar i mitt hem när jag är sjuk för att skydda alla andra från smittan. På detta sätt kan handlandet också ses som en gåva.

Gåvans roll

I sin bok om gåvans roll skrev sociologen Marcel Mauss redan på 1920-talet att den som ger en gåva till en individ också upprättar en relation, ett kontrakt, av att denna gåva ska återgäldas i framtiden. Gåvan är med andra ord inte fri.

På ett liknande sätt kan vi förstå relationen mellan individen och det gemensamma. I mitt individuella handlande där jag följer de gemensamma idealen ger jag samhället en gåva i form av att jag anstränger mig att minska på smittspridningen. Samtidigt förväntar jag mig att denna gåva ska återgäldas i form av att andra individer i min omgivning gör liknande ansträngningar. Möjligen är detta anledningen till att vi blir så uppretade på de individer som står för nära oss i mataffärskön eller när någon plötsligt hostar till på bussen. Det blir en allmänningarnas tragedi, varför tar inte de ansvar för det gemensamma?

Hela denna gåvoekonomi som nu utspelar sig i våra vardagsliv gör det på grund av att vi lever immunologiska liv. Vi har en kunskap, om än rudimentär, om hur vår köttsliga kropp fungerar immunologiskt. Denna kunskap kan handla om vad ett virus kan göra med vår kropp, hur vi bäst skyddar oss, vem som riskerar att drabbas hårdast vid smitta, varför det inte finns något botemedel. Det är med denna kunskap vi utdelar våra gåvor och som vi också förväntar oss att andra människor gör likadant. Vi vet hur viruset smittar, därför förskansar vi oss i vårt hem om vi blir sjuka.

Ökad oro hos unga

Samtidigt är det denna gåvoekonomi som just nu brister för människor i sårbara situationer. Det finns helt enkelt andra relationer i vårt samhälle som sätts ur spel under Covid-19-pandemin.

Under våren märkte kvinnojourerna att antalet samtal från gymnasieungdomar ökade. Det fanns en oro hos ungdomarna och de behövde någon att prata med. När gymnasieskolorna stängde ner, försvann också alla de vardagliga relationer som ungdomarna kunde ha med lärarna och andra viktiga vuxna. För de som sedan tidigare var i en utsatt situation i sitt hem försvann nu många kontakter. Vem skulle den unge larma om något inte stod rätt till i hemmet? Vem skulle individen dela sin oro med om föräldrarna inte var närvarande?

För de individer som inte upplever hemmet som en privat trygghet, som en del av det goda hemmet, finns samtidigt risken att relationen till det gemensamma brister. Denna otillräcklighet måste sökas i samhället och den fragmentisering vi idag ser inom det sociala området där sårbara grupper inte får det stöd och den hjälp de skulle behöva.

Kvinnojourerna är det sista skyddsnätet för många och när de inte längre kan ta kontakt med dessa verksamheter hamnar individen i ett mycket problematiskt tillstånd. Genom att bli förpassad till hemmet blir individen ensam. Covid-19-pandemin kan därför sägas ha synliggjort de brister som finns i det gemensamma. Inom forskningen pratar man ibland om att välfärdsstaten tagit ett steg tillbaka, vilket också möjliggjort större friheter för andra aktörer att ta plats och erbjuda sina tjänster. Men vid en pandemi likt den vi har nu, ser det ut som om att dessa aktörer får svårigheter att upprätthålla sina verksamheter.

Nya vägar ut

Från en del kvinnojourer har det kommit signaler om att de varit tvungna att skära ner på sin verksamhet eftersom flödet av medel in i verksamheten minskat på grund av färre placeringar på skyddat boende. Individen är i hemmet och kan inte ta sig därifrån. Eller så förminskar individen sin egen oro i relation till den oro som pandemin skapar.

Men många jourer har också försökt hitta nya vägar ut till de som söker hjälp. Med hjälp av främst digitala hjälpmedel - som chattar och mobiltelefoner - har jourerna försökt skapa kontakter med de som befinner sig i hemmet och är oroliga för vad förövaren kan tänkas göra.

På samma gång som hemmet är individens privata och trygga hem, är det under pandemin ett av samhällets lösningar för att kontrollera och bekämpa pandemin. På detta sätt blir det en plats som laddas om och får nya betydelser.

För de människor som lever i en utsatt situation i hemmet ser denna paradox ut att försvåra för individen att skapa en relation till det gemensamma. Hemmet blir inte en borg som skyddar mot viruset, utan ett fängelse som stänger ute alla relationer till den omgivande världen.

Av: Kristofer Hansson

Fakta

Om essän

Varje helg publiceras en essä på kultursidan. Idag skrivs den av Kristofer Hansson, lektor i socialt arbete och docent i etnologi, knuten till institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet.