Alexander Forslund: ”Ingen vinner på den här fegkritiken”
Jag äcklar mig själv med min nostalgiska, ofräscha längtan efter musikkritiken från förr. När det kommer till träffsäkerhet så var Strage, Lokko med flera på tidningen Pop stundtals lika darriga som nybadade chihuahuas. Men, det vi än i dag kan beundra dem djupt för är att de hade mod nog att kalla skit för skit.
Musikkritiken nu? Trea, fyra, en till trea, och hoppsan Kerstin: sjutusen stjärnor till Bruce, Håkan eller Taylors tusende arenakonsert. Med långa mellanrum kan det hända att någon chockar landet med en tvåa – eller gud förbjude, den utrotningshotade ettan – som såklart går till någon artist vars musik redan är universellt utskrattad. Att såga någon som Katy Perry är lika modigt som att sno käppen från Gunnar på hemmet.
Var kommer den här fegheten ifrån? Är vi rädda för mothugg från allt mer fanatiska fans? Om så är fallet så är yrkesintegriteten inte som den ska. Hat och hot mot journalister är en dyster del av vår bransch och i en perfekt värld hade det förstås inte existerat. I den verkliga världen är det en bitter påminnelse om att vi gjort vårt jobb så som det behöver göras. All musik är inte bra, så mycket är vi väl överens om. En hel del av musiken som släpps är faktiskt riktigt, riktigt blek. Betygssnittet berättar däremot en annan historia.
”En zimbabwisk dollar är värd mer än ett plus på Aftonbladet.”
Musiktidningen Gaffa är notoriskt generösa med sina betyg, men de allra mest skrattretande glädjebetygen finner vi på Aftonbladet. Ta bara Per Magnusson, musikskribent och sannolikt norra Europas största optimist. Vi får backa hela 45(!) recensioner för att hitta något under trean. Efter intensivt skrollande är det till sist Kanye West och Ty Dolla Signs komiskt ruttna samarbete ‘’Vultures’’ som har fått motta den fruktade tvåan som signalerar att albumet är… godkänt. Bland övriga 44 tre- till femplussare finner vi godbitar som Hov1, en One Direction-solokonsert och, kanske värst av allt, Nicki Minajs Tele2-spelning som hon var tre timmar sen till. En zimbabwisk dollar är värd mer än ett plus på Aftonbladet.
Ursäkta min bitterhet, jag hör hur jag själv låter, men den här betygsinflationen kör musikkritikens värde och värdighet djupt ner i marken. Varför skulle någon ens slänga en blick på den halvkända outsidern som just fick en fyra här när den mest högljudda musikjournalistiken pepprar ut fyror och femmor till varenda sate som träffar en ton rätt? Det ska inte, kan inte, vara särskilt kontroversiellt att påstå att mer än var fyrtiofemte musikhändelse är att klassa som sämre än bra.
