Annons
Kultur

”Jag bär böckerna i mig”

Rapporterna är tydliga. Läsningen och läsförståelsen minskar. I en serie artiklar lyssnar vi till några olika röster som berättar om sin relation till boken och läsningen. De unga. Professorn. Men först ger vi ordet till poet David Stenbeck, som är redo att göra upp med böckerna, men aldrig med litteraturen.
Kultur • Publicerad 5 mars 2014
Foto: Foto: Annica Jönsson

Böckerna bebor oss, vare sig vi vill det eller inte. Och de pryder våra hem, i hyllor och på soffbord, på nattduksbord, korresponderar de på något vis med oss. De har förmågan att synkronisera sig med var vi befinner oss i livet, var vi bor, vilka vi rör oss med och vem vi älskar. Böckernas berättelser fortsätter i oss, omformuleras till en väsentligare valuta för att få sammanhang, och försvinner ut igen. De när sig av oss, också. De får färg av musiken vi lyssnar på under samma period som vi läser dem. Av händelser i anslutning till vår förståelse av texten.

Sedan jag var väldigt ung har jag alltid förhållit mig till böcker som våldsamma till vapen. De har skyddat mig i en värld jag inte riktigt har kunnat lita på. Som handböcker för ett inre häxeri. Ta Strindbergs ”Inferno”. Att läsa den som fjortonåring, begynnelseboken, ett slags Genesis. Att gå i Lund med ”Inferno”. Att låta sig smutsas ned av staden och tiden så, av texten, att ta in den djävla drummelns dröm i sin, så att allting vanställs till glänsande guld. Ett fuskguld, förvisso, ett önskat glimmer. Men vad, jag hade inga krav ännu. Hade ingen distans, bara ögonens nyckel in i seendets bländande. Vardagens gråmassiv mådde bra av detta drömda, skrivna i raseri och neuros. Omformulerat i min ungdomskropp blev det regnbågsstrober över Kattesund och Grönegatan. En uppluckring av fast materia, rörelsen ut ur en dum dimension och slutligen in i ett vitt allomslutande sken. Litteraturens förbannade lyster.

Annons

Alltid har jag högaktat boken, besöken på antikvariaten, biblioteken. Jag har känt och doftat på papperet, studerat omslagen och letat efter dedikationer och hälsningar, understrukna blyertspassager. Böckerna jag bar med mig ut i världen. De jag införskaffade långt hemifrån, på dammiga gator i Rom. Som jag fick av vänner i deras rum. Böcker med små hälsningar från författarna själva. Som ett poetiskt museum, alltid i rörelse, i väskor och fickor. Eller att kunna ge bort en sådan bok, till någon satans hägring till människa, älskad då. Det betydde någonting. Det var mer än ett föremål som gavs av mina händer och togs emot av någon annans. Det var mer äkta för mig än människan.

Och så rör en på sig, lägger mil efter mil till de infantila och fantastiska dagarna av kamp och lyx, rätten en tog sig att göra ingenting, veckor i streck. Flanörismen, nåde den, alltid med en bok i eller på kroppen. De skandinaviska höstregnens böcker, hur de på kvällen liknade flaxande fåglar försvinnande ut i rymdens mörker. Böcker på tåg, i bilar, på flygplan. Böcker kvarglömda, utlånade, förstörda, rekommenderade, lånade, köpta, stulna, sålda. Skrivna. Boken som ett utbytbart hjärta.

Plötsligt står en där, med sitt bibliotek och tänker att det är dags att flytta igen, och måttar och höftar för att se hur många bananlådor det kommer bli den här gången, minneskänslan av hur det ska skava i händerna, är det fortfarande värt det? Behöver jag den här boken, kommer jag säkert att läsa den igen? Den här då? Och så denna tidrumsliga revy: ”Det förtvivlade hjärtat” av Jean Cocteau. Duras ”Älskaren”. ”Gramscis aska” av Pasolini. De Beauvoirs ”Mandarinerna”.

Herregud. Som jag älskade er. Ändå tränger sig känslan in: det är bara kopior. De går att få tag på igen. Böcker har blivit inredningsdesign. En identitetsmarkör. Bara ett lager på ett annat. Och så kommer insikten: jag bär er inom mig. Jag har omsatt texten i liv, måste jag då också äga er? Vill ni inte ut, som fåglarna ni är?

Sune Johannesson
David Stenbeck
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons