GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Jens Liljestrands samhällssatir är ingen snäll roman

I Jens Liljestrands satir ”Även om allt tar slut” står Sverige i lågor. Trots detta måste livet fortsätta som vanligt med tonårsförälskelser, identitetskriser och föräldrauppror. Recensenten Andrés Stoopendaal har läst en roman som gottar sig i den godhetssignalerande medelklassens potentiella haveri vid en allvarlig samhällskris.
Bokrecension • Publicerad 14 oktober 2021 • Uppdaterad 14 oktober 2021
Jens Liljestrand låter sina huvudpersonerna vara djupt osympatiska på ett intressant vis.
Jens Liljestrand låter sina huvudpersonerna vara djupt osympatiska på ett intressant vis.
Foto: Duygu Getiren/TT
Roman

Även om allt tar slut

Författare: Jens Liljestrand

Förlag: Albert Bonniers Förlag

”The shit hits the fan” som det heter. Stora delar av norra Sverige står i lågor. Skogsbränder bortom all kontroll. Evakuering. Kaos. Våldsamma kravaller i Stockholm, vandalisering och plundring. Tiotusentals människor på flykt och strandsatta lite överallt. I Jens Liljestrands roman ”Även om allt tar slut” är klimatkatastrofen ett faktum. Den överbelånade och hysteriskt miljömedvetna PR-konsulten Didrik tvingas fly från sommarstugan med en fru (som han bedrar), en tonårsdotter (som han har svårt att att älska) och en son (som han tror har autism eller något dylikt) – och allt går åt helvete i kalabaliken. I Stockholm sitter hans älskarinna Melissa, en så kallad influencer, och sprider nihilistiska budskap på sociala medier: Att känna empati är dumt. ”För i empatin bor alltid föraktet.”

I Stockholms skärgård föreläser nittonårige André om människans lidande för sitt illitterata före detta tennisproffs till far. Han är förvisso en tänkande August, men Andrés inre monologer avslöjar att han är ressentimentsmänniskan personifierad. Patologiskt förbittrad. Tjock och klumpig. Ständigt ställd i skuggan av sin rikskända far som han helst av allt bara skulle vilja bringa om livet på något vis. Didriks dotter, vid namn Vilja, är den fjärde och sista huvudpersonen i boken och skildras väldigt realistiskt och klichéartat på samma gång. Saker är ”cringe”. Morsan och farsan är såna jävla losers asså.

Det måste ha hänt förr, tänker jag, det måste väl ändå ha hänt att jag i stort sett avskytt samtliga karaktärer i en roman? Ja, det borde det. När det gäller Liljestrands ”Även om allt tar slut” misstänker jag att det inte bara är jag som finner samtliga huvudpersoner mer eller mindre förhatliga – det är högst sannolikt att även författaren gör det.

Det behöver inte vara så, men med tanke på hur konsekvent osympatiskt skildrade de är, skulle det inte vara underligt om det var själva planen från författarens sida. Alltså att han på något sätt vill hålla mig i handen medan vi under läsningen gemensamt hånler eller himlar med ögonen åt de här hycklande, narcissistiska, godhetssignalerande och mer eller mindre empatistörda personerna.

”Det här gör ”Även om allt tar slut” till en ytterligt märklig roman, en satir skriven med en avsmak som skiner mellan raderna, samtidigt som den är det kanske mest intressanta jag läst i år.”

Jag hamnar i en besynnerlig sits. För på samma gång som jag faktiskt vill kunna identifiera mig med huvudpersonerna – för att orka ta mig igenom den 450-sidiga romanen – blir det som att författaren i sin iver att göra dem så osköna som möjligt ändå avråder mig från en djupare identifikation.

Det här gör ”Även om allt tar slut” till en ytterligt märklig roman, en satir skriven med en avsmak som skiner mellan raderna, samtidigt som den är det kanske mest intressanta jag läst i år. För när jag väl köper författarens hånfulla överlägsenhet, när jag väl förstår var han lagt sin egen empatiska ribba i förhållande till huvudpersonerna, så kan jag slappna av och njuta av hans i det närmaste briljanta och underhållande sadism. Det här är ingen snäll roman. Och det är helt utmärkt att den inte är det.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.