Annons
Kultur

Jordansson får dig att läsa med öronen

Även små böcker kan vara stora ögonöppnare. Eller i det här fallet snarare öronöppnare. Henric Tiselius fascineras av musikern Leif Jordanssons sätt att ge oss hörseln åter.
Bokrecension • Publicerad 27 februari 2021 • Uppdaterad 15 mars 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Leif Jordanssons bok är en både ögon- och öronöppnare, enligt Henric Tiselius.
Leif Jordanssons bok är en både ögon- och öronöppnare, enligt Henric Tiselius.Foto: Ellerströms
Essä

Jag kan fortfarande föreställa mig ljudet av …

Författare: Leif Jordansson

Förlag: Ellerströms.

Inte förrän när jag nu läser musikern Leif Jordanssons tunna bok ”Jag kan fortfarande föreställa mig ljudet av …” (Ellerströms) med poetiska enradingar av mer eller mindre bortglömda ljud, så förstår jag hur begränsad text kan vara i förhållande till vårt så rika sinne hörseln.

Bilder, färger, dofter och Madeleinekakor visst. De är alltid med. Men reflekterande över Jordanssons lilla poetiska samling blir i alla fall jag varse hur sällan all världens ljud får ta plats i våra läsupplevelser. Ljud som vi bär med oss i våra minnen är så uppenbart underrepresenterade i litteraturen. Varför har det blivit så?

Annons

I musik- och teaterkretsar är Leif Jordansson (född 1960) inget okänt namn. Han var en bärande del i Göteborgsbandet Bad Liver på 1980- och 90-talen, som (inte minst) gjorde Tom Waits på svenska. Han har sedan dess skapat musik till dans, film och korsbefruktande scenkonst. Han leder idag också The Great Learning Orchestra som experimenterar med musik på olika sätt och exempelvis spelat Terry Riley-kompositioner. 2015 kom hans förstlingsverk i bokform ”… och konsten att lyssna”. Här är hans andra.

”Försvunna minnen får genom läsandet nytt liv i hörselgången.”

Visst finns ljud mer konkret i poesin, men nu syftar jag inte på de ljudexperiment som exempelvis dadaisterna och futuristerna höll på med för hundra år sedan, inte heller alla onomatopetiska ljudförsök som litteraturen gett oss, inte spoken words/dubpoesins suggestiva driv med de pulserande bakgrundsrytmerna. Eller hur var och varannan poet använder sig av versmått och allitteration. Det Jordansson ger oss är något mycket mer handfast: Enkla poetiska bilder av våra ljudupplevelser, eller kalla dem öronminnen, som vi alla placerat i våra hjärnor genom åren.

Dessutom är de förvånansvärt ofta gemensamma. Det ges ytterligare en dimension om du tillhör samma generation som författaren. Lyssna. Här är några fritt plockade enradingar från Jordanssons (och min) barndom:

en cykelkedja

mitt första stekta ägg

brummet från rörförstärkaren

häftstiften i den lilla plastlådan

gnisslet från gungorna i parken

Så växer historier ur våra minnesgömslen fram. Emellan dessa enradingar i boken finns här och var små prosatexter om Leif Jordanssons egna ungdomsupplevelser. Om klangerna från en ukulele, om den första skogspromenaden, om stadens ”signaler”, om minnet av regnet mot en tältduk … I all enkelhet aha-upplevelser — starka, men utan hemligheter. Bara bilder av klanger, ljud, oljud. Försvunna minnen får genom läsandet nytt liv i hörselgången. Magnifikt. I senare delen presenterar Jordansson ljudövningar, och då blir det tyvärr mer lärobok än den poetiska upplevelse boken är för övrigt. De anspråkslösa aha-upplevelserna är det roliga, det intressanta och rika. Det är plötsligt som om du börjat läsa med öronen. Och när gjorde du det senast?

Leif Jordansson
Leif Jordansson
Henric TiseliusSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons