Julie Otsukas tredje roman visar hennes stilistiska briljans
Simmarna
Författare: Julie Otsuka
Översättare: Helena Fagertun
Förlag: Albert Bonniers
Jag kan inte minnas att jag någonsin har läst en så lugnande, rentav meditativ inledning som den i den japansk-amerikanska författaren Julie Otsukas senaste roman ”Simmarna”. Redan efter ett par sidor har man lullats in i en suggestiv prosa, som anpassats väl till beskrivningarna av de vaggande vågorna i den underjordiska simbassängen. Den besöks dagligen av människor som genom att simma sakta och motsols ingår i en väl inövad ritual som gör dem till ett. Ett system, ett urverk – ja, ett slags utopiskt mönster, där det inte finns plats för skillnader, konflikter och oförutsägbarhet. Bara simtag, lugnt och stilla.
För de flesta därnere är simningen en tillflykt långt bort från storstadslivets kaos och de egna personliga problemen, stora som små. När en smal spricka som ingen riktigt kan förklara dyker upp i botten av bassängen skapas därför oro och osäkerhet. Varifrån kommer den? Är den farlig? Finns den överhuvudtaget till? Snart kommer fler sprickor och så småningom måste ägarna stänga hallen. Och simmarna måste upp till ytan, till kaoset.
Har man läst Otsukas tidigare böcker känner man igen hennes rätt speciella metod att berätta ur ett kollektivt perspektiv. Den förra romanen, ”Vi kom över havet”, handlar om strömmen av japanska kvinnor som under mellankrigstiden kom till USA som postorderfruar. Det är en svårbemästrad stil, eftersom den inte tillåter läsaren att identifiera sig med känslolivet hos en enda individ, utan tvingar en att förhålla sig till ett panorama av erfarenheter. Så är det även i ”Simmarna”. Otsuka lyckas förvånansvärt bra – ja, mästerligt – med detta stilgrepp, eftersom läsaren både får en estetisk (för mig meditativ) upplevelse och en sympati för människorna därnere i underjorden.
”Det uppstår en innerlig berättelse om en intim men allmängiltig kamp mot demensen. Det är på många sätt en vacker och välkomponerad historia, även om tilltalet skapar en distans.”
Halvvägs i romanen, när simhallen stänger, utmanar Otsuka sig själv igen genom att ännu en gång byta berättarperspektiv. Läsaren får nu följa en av simmarna, Alice, en äldre dam, och hennes tillvaro på ett äldreboende för dementa, och här byts vi-perspektivet ut mot ett du-perspektiv (ett annat på pappret omöjligt stilgrepp), där Alice tilltalas. Boken förvandlas till en satir över det amerikanskt lyxiga och optimerade men samtidigt själlösa privatägda boendet. I ännu ett berättartekniskt skifte riktas du-perspektivet till Alice dotter och det uppstår en innerlig berättelse om en intim men allmängiltig kamp mot demensen. Det är på många sätt en vacker och välkomponerad historia, även om tilltalet skapar en distans.
Distansen är spännande eftersom den är ovanlig och skickligt utförd, men tanken slår en också att Otsukas berättarteknik tar över i för hög grad. Fascinationen och engagemanget hos mig personligen klistrar sig fast vid den istället för att riktas mot djupet i relationen mellan Alice och hennes dotter. Oavsett är detta en roman väl värd att läsa och förundras över.
