Kamp mot tiden för att hålla kvar minnet av Peter

”Jag har en uppgift. Jag måste stoppa tiden.” Så inleds Dmitri Plax bok om sin son, Peter. Det har sagts vara en underliggande ambition i all litteratur att lyckas hejda den bortflyende tiden men i detta fall är det alltså det helt centrala. Det är också det omöjliga.

”Jag vet att jag kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll. Jag vet att du är för evigt fast där, i den fredagen. Och min tid bara forsar fram. Det spelar ingen roll.”

Detta hindrar honom alltså inte att fortsätta. På ett kalejdoskopiskt vis träder minne efter minne fram. Oftast är de dialoger – ibland filosofiska, ibland helt alldagliga. Detta varvas med den förtvivlan som råder i själva skrivsituationen, liksom med Dmitri Plax egna illustrationer. Han lastar sig själv för att inte alltid ha orkat lyssna och för att ha prioriterat saker som nu framstår som fullständigt meningslösa. Likaså lastar han sig för att han minns så många bagateller, att små lösryckta ordväxlingar lägger sig i vägen för de djupa och betydelsefulla konversationerna. Tiden blir i Dmitri Plax skildring till en paradoxal absurditet som sliter sönder honom. Å ena sidan är han kvar den där hemska natten när två poliser ringde på dörren, å andra sidan förs han allt längre bort. Och på samma gång är tiden alldeles söndersplittrad, kronologin bruten.

”Jag minns allt i en enda röra. Tiden har skrumpnat, eroderat till ett grått pulver som löses upp av mina tankar. När var vad? Tio eller tre år sedan? Du är samtida. Jag menar du finns samtidigt som bebis, liten pojke, stor pojke, tonåring. Och livlös kropp. Jag minns allt som i ett dubbelperspektiv, där bilder läggs på varandra, halvgenomskinliga, med ibland mycket skarpa detaljer, skimrande blickar.”

Och så är också texten: den kastar sig fram och åter mellan tidsskikten, upprepar sig, går i loop. Till de vanligaste upprepningarna hör orden ”jag älskar dig” och ”jag förstår inte.” Ur sidorna träder en djupt kärleksfull far och son-relation fram. Medan allt annat gungar förblir den kärleken orubblig boken igenom. De gör mycket tillsammans. Peter Plax var en levnadsglad kille som utöver favoritsporten basket tyckte mycket om klassisk musik och att spela piano. Helt uppenbart tyckte han också oerhört mycket om sin pappa och de delade en alldeles speciell jargong och humor som läsaren släpps in i.

Jag älskar dig så mycket.

Ja, nästan som en ananas.

Ja. Så här nära en ananas.

Haha! Pappa.

Det är en oförglömlig och starkt berörande läsning. 608 sidor lång utgör den inte ens en bråkdel av en oändlig saknad.