Kärleksförklaring till människans behov av att kommunicera
Claudia Durastanti
"Främlingar jag känner”
Översättning: Johanna Hedenberg
(Wahlström & Widstrand)
När Claudia Durastanti var liten och fick frågor om sina föräldrar brukade hon svara att de var döva konstnärer som inte levde tillsammans längre. Då blev den som frågat genast fascinerad av deras öden och tappade intresset för Claudia själv.
I en intervju med Paris Match beskriver hon hur deras ovanliga liv mest framstod som tråkiga för henne, eftersom hon levt med dem så länge, samtidigt som de var så pass osannolika att de knappast skulle ha blivit trovärdiga som ren fiktion. Redan myten om hur de träffades är magstark, vare sig det nu var som hennes mamma säger, att hon räddade Claudias pappa när han stod i begrepp att hoppa från en bro, eller som pappan uppger, att han räddade mamman från att bli överfallen av skumma typer utanför stationen i Trastevere.
I ”Främlingar jag känner” tar Durastanti själv makten över sitt komplicerade material: sina opålitliga gestalter och sin splittrade uppväxt, först i New York och senare i Basilicata i familjens hemland Italien. Hon berättar med en röst som ständigt skiftar karaktär och som bubblar av drastiska undertoner (”Det var en barndom kantad av döda djur”).
Ironin samsas med ömhet i hennes blick på föräldrarnas egensinne, deras starka ovilja att leva upp till omgivningens förväntningar på dem som döva, som invandrare, som mindre bemedlade. Familjen i hennes berättelse lever i en sorts ständigt, delvis självvalt utanförskap, där böckerna och fiktionen blir livsviktiga som andrum och fasta punkter.
”Mer än något annat är boken en kärleksförklaring till människans behov av att kommunicera.”Maria Store
Hos Durastanti får man mycket litteratur för pengarna. Förutom en kalejdoskopisk, skickligt hoppusslad uppväxtskildring serveras man hela tiden små essäer om allt möjligt, från kulturella fenomen till informationsteknologi. ”Främlingar jag känner” är i hög grad ett verk där form och innehåll följs åt (dock aldrig längs raka, logiska linjer) och som ständigt ifrågasätter sin egen metod, sin egen legitimitet.
Mer än något annat är boken en kärleksförklaring till människans behov av att kommunicera, som här får sin närmast övertydliga symbolik i att jagets föräldrar vägrar använda vedertaget teckenspråk och i stället väljer andra, mindre funktionella kanaler.
Hos den hörande dottern leder detta till en ständigt pågående reflektion över språk, tal och tystnad – ytterst sett en vemodig insikt om att vi aldrig fullt ut förstår en annan människa, att mycket går förlorat i bruset.
