Annons

Klarsynt skildring av en både förlovad och förlorad tid

Alba Mogensen skildrar i sin andra roman en både förlovad och förlorad sommar i skarven mellan barndom och vuxenliv. Romanen är befriande fri från övertydliga förklaringar, tycker recensenten Björn Kohlström.
Bokrecension • Publicerad 15 april 2023
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Roman

En förlovad tid

Författare: Alba Mogensen

Förlag: Wahlström & Widstrand

”En förlovad tid” är Alba Mogensens andra roman efter den kritikerrosade debuten ”Hon den roliga”.Foto: Emil Malmborg

Det är två systrar som bär huvudrollerna i Alba Mogensens nya roman: den fyra år yngre berättaren Hannah och storasystern Louise, som är gravid. På nyårsnatten dör mamman, och portarna till Hannahs barndomsminnen ställs vidöppna – i synnerhet en sommar när grannpojken Peter kommer in i deras liv.

Så följer vi parallellt nutiden, då systrarna cirklar runt minnena, och dåtiden, en sommar med en helt avgörande händelse för de båda. Först läser jag fel på titeln: ”En förlorad tid”. Sedan skärper sig blicken: ”En förlovad tid”. Men tiden är både förlovad och förlorad, och går inte att återskapa. Ytterligare en anledning till att den här sommaren behöver bearbetas är att föräldrarnas äktenskap är på upphällningen.

”Det finns mycket som är bra med Mogensens roman. Mest gillar jag hur mycket tilltro hon visar läsaren, för här saknas förnumstiga förklaringar och uppenbara pekpinnar.”
Annons

Vi får informationen pö om pö, och det gäller att rusta sig med visst tålamod. Vi får ta del av Hannahs minnesarbete, som tassar fram: ”Stundtals var vi lyckliga. Visst var vi det?”, som hon skriver inledningsvis. Om åtskilligt har sagts om den opålitlige berättaren som många författares favoritperspektiv skulle jag hävda att Mogensen uppfinner en pålitlig berättare i Hannah. Hennes återgivning ter sig ärlig och oförställd.

För det är en berättare som hela tiden tvivlar och underminerar sig själv. Och romanen vinner på det. De sanningar som kryper fram är inte snygga – sanningar är sällan det – och hemligheter vecklas ut utan att bry sig om de drabbade är redo att möta vissheten. Det skulle kunna kallas en läxa i vuxenblivande.

Det finns mycket som är bra med Mogensens roman. Mest gillar jag hur mycket tilltro hon visar läsaren, för här saknas förnumstiga förklaringar och uppenbara pekpinnar. Tillvaron tillåts vara just så komplex, oförutsägbar och motsägelsefull som den är i verkligheten. Hennes karaktärer blir därför inga tydliga förebilder: vi får ta dem för vad de är, och om något blir Hannah en indirekt förebild genom sin envetna kamp för att få med systern Louise i minnesarbetet.

Alba Mogensen - ”En förlovad tid”

Visst, det går att invända att den här typen av relationsdrama har skrivits tidigare, men Mogensen har ett originellt bildspråk som ger berättelsen oanad riktning. Kanske minnet ska förstås som just det: beroende av vår kapacitet att ge det upplevda adekvata metaforer, för på bokstavlig väg når vi aldrig fram till någon sanning.

Mogensen lyckas kombinera det klarsynta med det känslosamma. Den förpubertala perioden precis innan vuxenlivet sätts igång är fint återgiven, och hon verkar i samma tradition som allt ifrån Ray Bradburys ”Oktoberfolket” till Mikael Yvesands ”Häng city”. Den tiden då vi är så mottagliga för intryck, men aldrig blir det igen. Ack, jag tror jag återgår till att läsa titeln som just ”En förlorad tid”.

Eftersom Alba Mogensen arbetar på Ystads Allehanda och regelbundet skriver litteraturkritik för Gota Media recenseras hennes roman av en gästrecensent.

Björn KohlströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons