Komikern bäst när Diggiloo-turnén kom till Ystad
Här får de riktiga stjärnorna Charlotte Perelli och Ola Salo, som själva drar fulla hus på musikalscener över hela landet, dela turné med andrasorteringen från mellon och Idol.
Jag tror att det är Christer Björkmans fel. Som enväldig producent för melodifestivalen de senaste 17 åren är det han som råder över vilket sound som ska råda i Sverige. Och Diggiloo-turnén är inte sen att föra mellofebern ut i landet. I år står Björkman dessutom själv på scen för första gången, flankerad av mellotjejer som Ida Redig och Mariette. De låter alla likadant.
Fast nu ska jag inte vara orättvis, Mendez och Kamferdrops, även de gamla mellotävlande, tillför ändå något. Personlighet till exempel. Kamferdrops nedtonade dansstil och färgglada mjukisbyxor är en skön kontrast till körsångarnas åmande och hejdlöst viftande dansnummer, inte sällan tätt intill konferenciern David Lindgren. ”Finns det något multitalangen inte kan?” står det om honom i programmet.
Ja. Sjunga så att det berör, till exempel.
Det mest intressanta under kvällen är inte ens musik. Det är komikern Marika Carlsson. När hon härmar kassörskan i en Ystadskiosk vrider sig publiken av fnissig igenkänning. Trots att det blir tröttsamt när de andra artisterna anspelar på att ingen förstår komikerns skånska, blir det aldrig så när hon själv gör narr av sitt ursprung. Det är bara synd att hon inte fullföljer sitt resonemang när hon, i sitt enda seriösa inpass, berör det som verkligen berör: att vissa människor inte tycker att hon som är mörkhyad hör hemma här. När farbröderna bakom mig sätter höhö:andet i halsen och faktiskt lyssnar på vad hon säger, ja då övergår plötsligt monologen i det ostdrypande numret This is me, om att få vara som man är.
Diggilooturnén marknadsförs som något för alla och det är väl också det som är problemet. När man ska göra något som passar tre generationer är det inte konstigt att mycket blir ointressant för många. Men att ställa Tommy Nilsson på en scen 2018 är bara oförståeligt. Med uppknäppt skjorta svassar han för damerna på första raderna, och visst kan alla över 30 sjunga med i ”Dina färger var blå”. Men förutom en och annan höftvickning och ett litet höjt knä när han blir riktigt exalterad är det inte mycket till scenframträdande.
I ljuset av detta är det överraskande att Tommy Nilsson står för kvällens mest finstämda ögonblick när han i ett hyllningsnummer till sin före detta svärmor Lill-Babs sjunger ”nu finns här ingen mer som hon”. När solen samtidigt bryter fram, ja då ryser i alla fall jag.
Tyvärr är den stunden också snabbt förflugen, och dansas bort av Mendez slipade latinoskval. Och så håller det på. Kanske behövs bombastiska arrangemang för att nå ända ner till sista raden av bajamajor. Och visst är det en stunds trevlig underhållning för 7000 personer på en magiskt vacker plats. Men det som ringer i mitt huvud på vägen hem är Christer Björkmans tröstande ord: Imorgon är en annan dag.
