Henric Tiselius: Henric Tiselius: När punkpappa blir polarpristagare
Under många år satt Mats Bäckers ikoniska, svartvita fotografi av Iggy Pop med sitt höjda långfinger på min vägg. Som en påminnelse att inte luta mig tillbaka.
För ingen kunde väl med rätta bära Fuck you-symbolen som Iggy, Detroitmannen som med sitt The Stooges var en så stark influens till hela punkrörelsen. Medan en hel del efterapare snart avslöjades som posörer, ja trötta posörer, så behöll James Newell Osterberg all sin värdighet — ja, den växte ju mer urmänniska han blev — när han med sina bara, seniga och svettiga överkropp gav världen det ena strömfyllda energipillret efter det andra.
Vår chefredaktör kommer in i rummet och säger, ”så här ska ett perfekt intro vara”, samtidigt som han sätter på Stooges ”T.V. Eye” från 1969. Och fram växer i huvudet inte bara amerikanska 70-talspunkare som The Ramones, Bad Brains, Blondie, Sonic Youth, Patti Smith, Nirvana och The Cramps, utan också deras föregångare som Alice Cooper och New York Dolls eller efterföljare som Green Day, ja, man hör en hel värld växa fram ur Iggys tidiga röst.
Jag hade sett honom som en galen studsboll på två stora scener tidigare, som Roskilde på 80-talet, och på gamla Isstadion, men att få sitta (snart stå, snart dansa) längst fram på Cirkus några år senare var ett minne för livet, när hans synliga blodådror dunkade till musiken och svetten stänkte ner rakt på mina glasögon.
Gonna break it loose, gonna keep 'em movin' wild
”Trots att han nu rockat världen som få under femtio år och varit nära att gå under i drogfyllor, så verkar nyfikenheten aldrig ha lämnat honom, inte bredden heller för den delen.”Henric Tiselius
Men trots att han nu rockat världen som få under femtio år (och skrivit flera av Bowies bästa låtar), och varit nära att gå under i drogfyllor, så verkar nyfikenheten aldrig ha lämnat honom, inte bredden heller för den delen.
Ja, ofta går de ihop – där han skapat popörhängen som ”The Passenger”, drivit radioprogram i England, blivit tv-spelsfigur, och under åren ända haft intresset att närma sig höglitterära ikoner som Walt Whitman, Houellebecq och (förstås) William Burroughs, eller spelat i filmer av mästare som Terrence Malick och Jim Jarmusch. Men också gjort såväl Star trek som barn-tv.
Iggy hade rätt att höja sitt finger, men verkar numer främst ödmjuk och snäll som en katt. Eller som rocken i sig numer är. Eller som sin dansande kakadua, you-tube-favoriten. Inget fel i det, men kanske just därför som han nu kan begåvas med Polarpriset.
Men kom ihåg juryn: Det bör inte finnas plats för något Blah-Blah-Blah här.
