Lika sårigt självklart som i Rachel Cusks tidigare romaner
Andra stället
Författare: Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers
Rachel Cusks nya roman ”Andra stället” är uppkallad efter gästhuset som berättelsen kretsar kring, en sidobyggnad som ligger på en isolerad gård långt ute på engelska landsbygden. På gården bor romanens berättare, en liten namnlös kvinna, tillsammans med Tony, en stor och stark man. Här bor också för tillfället kvinnans dotter Justine och hennes pojkvän Kurt. Det är en tillvaro där allt verkar ha stelnat – relationer, vanor, samtalsämnen – och där det bara är årstidens växlingar som ger sken av att tiden går. Men nu ska en äldre manlig konstnär få låna gästhuset på obestämd tid. Han blivit inbjuden av romanens berättare, eftersom konstnärens målningar en gång haft en avgörande betydelse för ett livsval hon gjort. Hon hoppas på nära samtal och samhörighet med konstnären, men när han väl dyker upp så har han med sig Brett, en ung och fåfäng kvinna, och är inte alls intresserad av att ha något slags relation med berättaren. Han tycker snarare att hon är motbjudande i sin åldrande okvinnlighet och konturlöshet och försöker undvika henne.
”Bretts figurnära sidenklänning och läppstift bildar kontrast till berättarens grånande hår och oformliga lantkläder”
”Andra stället” är ett slags koncentrerat kammarspel mellan dessa sex personer, med slutspel, klimax och upplösning. Det handlar om förväntningar och föreställningar, (o-)manlighet och (o-)kvinnlighet, längtan efter mening och samhörighet; bilderna vi skapar oss av oss själva, av andra människor och vår plats i världen. Jag tycker mycket om hur Rachel Cusk använder sig av kontraster i ”Andra stället”: Det fysiska arbete som Tony gör på gården i årstiderna och naturens växlingar som en kontrast mot kulturen och målandet, skrivandet, tänkandet; Bretts figurnära sidenklänning och läppstift som kontrast till berättarens grånande hår och oformliga lantkläder; Tonys råa och stabila maskulinitet som kontrast till konstnärens koleriska svaghet. Det har gjorts förr, men Cusk gör det bättre! Med små medel ger Rachel Cusk varje romanfigur liv och de känns verkliga, inte romankonstruerade. Det är så imponerande gestaltat!
”Rachel Cusk är en sann mästare på att skildra betydelsen och konsekvensen av möten mellan människor, där man får syn på sig själv genom den andres berättelser”
Jag tycker också mycket om dubbeltydigheten i den engelska titeln ”Second place”, en dubbeltydighet som inte går att översätta till svenska. Visst är berättelsens mittpunkt gästhuset, det ”andra stället” – men ”Second place” kan också betyda andraplats, eller att komma i andra hand. Romantiteln kan också vara en blinkning till ”The second sex”, den engelska titeln på Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”.
Rachel Cusk är en sann mästare på att skildra betydelsen och konsekvensen av möten mellan människor, där man får syn på sig själv genom den andres berättelser, och ”Andra stället” är precis lika bra, lika skarp, lika sårigt självklar som Cusks tidigare romaner. Jag blir både lättad, oroad och illa till mods eftersom figurerna inte alltid når fram till varandra – det skakar i själva den mänskliga tillvaron! Men det finns ändå nästan alltid ett slags utväg och lösning.
Med ”Andra stället” befäster Rachel Cusk sin ställning. Kanske inte nu som romankonstens förnyare, men som romankonstens försvarare, där den mänskliga erfarenhetens berättelse alltid står i centrum.
