Stefan Eklund: Litteraturkrönika: Nassar skrev två klassiker och försvann
Den brasilianske författaren Raduan Nassar skrev två korta romaner på 70-talet. Sedan tröttnade han och ägnade sig åt jordbruk istället.
Men romanerna är klassiker och nu finns de på svenska, utgivna av Modernista i Örjan Sjögrens översättning.
Jag läste dem i somras och de knockade mig. Vilken intensitet, vilken avgrundsdjup smärta, vilken språklig skönhet.
Debutromanen från 1975, ”Arkaiskt jordbruk”, handlar om Andre, en ung man som har flytt sin familj och dess gård. Faderns gudfruktiga stränghet, som han utan pardon tvingar på sin familj, plågar Andre, som också börjar känna förbjudna lustar gentemot sin syster. Flykten framstår som det enda alternativet. Romanen inleds med att Andres bror, som har letat upp honom, försöker förmå Andre att återvända.
Det gör han, med katastrofala följder.
Den andra romanen, ”Ett glas vrede” (1978), berättar om en man och hans yngre flickvän som tillbringar en eldig natt tillsammans på en gård på den brasilianska landsbygden. Morgonen därpå utbryter plötsligt, av en banal anledning, ett häftigt gräl som varar under nästan hela den 80-sidiga romanen och blottlägger de mörkaste mänskliga sidor man kan tänka sig. Det är en furiös text.
Båda romanerna slår mot det patriarkala förtryckets strukturer, de är lätta att placera in i en samtid som alltjämt inte förmår bryta de bojorna. Traditionens makt – framför allt inom den latinamerikanska machokulturen – beskrivs som stark och i grunden livsfientlig. Rollerna som tilldelas mannen och kvinnan i den traditionen spränger sönder dem inifrån i Raduan Nassars romaner.
Och så är det språket. Båda romanerna är skrivna i ett enda stycke, i ”Arkaiskt jordburk” saknas punkter, bara semikolon får flödet att tillfälligt stanna upp. I ”Ett glas vrede” finns inte ens den hjälpen. Där består de få kapitlen bara av en enda lång vindlande mening. I båda fallen slås man av skönheten i det envist trummande språket och i de hisnande bilderna. Örjan Sjögren måste ha gjort ett storverk med översättningen. Det kan inte ha varit lätt.
Raduan Nassar, vars föräldrar var immigranter från Libanon, är idag 83 år. 2011 skänkte han sin gård till ett universitet i Sao Paolo med villkoret att den skulle användas som campus (vilket den gör).
Hans litterära tystnad har fortsatt att väcka uppmärksamhet i fyra decennier. Själv har han svårt att förstå det. I en sällsynt intervju 1997, i en brasiliansk lokaltidning, sade han: ”Jag har slutat med en mängd saker; att undervisa på universitet, kaninuppfödning, journalistik… men varför är det just när jag överger litteraturen jag förvandlas till en fascinerande figur?”
Den som läser hans två romaner förstår varför.