Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Maestro är en mänsklig stins i livets järnvägskorsning

Då sa min bror ”jag önskar att jag hade den mängden pengar” varpå hon smuttade på sitt glas champagne och svarade ”ja du Jesper, varför har du inte pengar?”.

Det är en av mina absoluta favorithistorier. Jag berättar den för alla jag känner vilket gör vissa glada, andra förbannade. Själv tänker jag på den minst en gång i månaden.

Som dagen före löning i september. Jag vaknade och loggade in på mitt bankkonto, 4 kronor och 37 öre. Varför i hela fridens namn har jag inte pengar? Har man bara pengar så kommer man ju fram i livet. Man kan köpa sig saker och upplevelser. En vidbränd kopp kaffe, en resa med kollektivtrafiken.

Jag knöt mina skor och gav mig iväg mot bussen. Svängde inom min kvartersbutik som tidigare beskrivits i denna spalt. Den där som är en blandning av tobakshörna, fritidsgård och polsk riksdag. Ljudvolymen höjs dock först efter lunch. Nu var klockan bara halv sex på morgonen och det var endast undertecknad kåsör och Maestro där.

Karln är ett fenomen. Han är en mänsklig stins i livets järnvägskorsning. Alla blir sedda av Maestro i en radie av femton meter kring hans bröstkorg.

Maestro var i full sving med dagens plikter. Han lastade in paket, fyllde på mejerikylen och frontade hyllan med cornflakes. Detta samtidigt som han balanserade en plåt med nybakade ostbullar och pratade med släkten i Egypten.

Jag hade redan glömt att jag var pank Men nu var jag där. Jag frågade om Maestro kunde bjuda på en kopp kaffe och få betalt dagen efter. Han gav mig en papperskopp och sa ”betala nästa år”. En bra deal, tänkte jag, och satte mig vid fönstret på en hög pall och spejade ut på regnet. Konstaterade för Maestro att hösten är här. ”Skönt”, sa han. Jag kontrade med att de flesta svenskar inte hade hållit med honom. Många vill ha sommar året runt, ligga på stranden och få lön på något mystiskt sätt ändå. Detta fick Maestro att kasta sig ut i ett Don Quijote-anfall på samtiden. ”Lyssna, ingen vill jobba idag, men titta på solen, månen och planeterna. Allting rör på sig, allting förändras. Samma sak med höst, vår sommar, vinter. Vi människor måste också vara igång.”

Vilken morgon, tänkte jag. Vilken underbar svada att sparka igång dagen på. Jag sa till Maestro att han borde jobba som filosof, men han var redan borta. Kunderna hade vaknat och hela stan skulle ha nikotin och frallor.

Jag hoppade på en stadsbuss där ett italienskt par – med fyra resväskor och två ungar – försökte betala med eurosedlar. Busschauffören försökte förklara att han inte kunde ta emot deras pengar vilket de naturligtvis inte förstod. Kön växte och irritationen likaså. En ung man erbjöd sig att betala italienarnas biljetter men det gjorde något med busschauffören som lät paret gå ombord ändå.

Man behöver inte pengar. Man behöver inte vara en purpurdam från Schweiz. Det räcker att vara en förvirrad turist från Italien.

Dagen förflöt som en vanlig dag i september i landet vi kallar Sverige. Inget särskilt hände. Och när jag skulle hem, gick jag förbi min kvartersbutik. Där inne stod Maestro och höll låda och bar lådor. Han gjorde folk glada. Han gav dem något.

Rikedom, tror jag.