GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lyrik som gestaltar civilisationens förfall

Genom att skildra det lilla, skildrar Louise Glück livet, konstaterar Maria Ehrenberg.
Louise Glück
Louise Glück
Foto: Katherine Wolkoff

För ett tag sedan läste jag Louise Glücks ”Meadowlands” och tjusades av den kverulanta och sarkastiska tonen. Lika tjusad blir jag av ”Ett byliv” som dock har en helt annan ton.

Lyrik

Ett byliv

Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus
Översättning: Jonas Brun

Med denna lyriska samling skriver Glück in i sig i en kvinnotradition; genom att skildra det lilla livet beskriva – livet. Titeln ”Ett byliv” skulle lika gärna kunna vara ”Liv”. Det här är livet vi lever filtrerad genom platsen, en liten by där många känner många.

Tiden är tidlös. Kanske rör vi oss femtio år tillbaka, förmodligen i Medelhavsområdet. Men den här typen av by finns också i Skåne Nordost, i Västra Götalands inland och överallt.

"Boken börjar i dur och slutar i vemod."

Boken börjar i dur och slutar i vemod. De första lovsjunger vardagen; doften av soltorkade kläder, ett barns hand i din på väg till skolan, enkel mat av närproducerade råvaror.

”Idag sken solen,

så min granne tvättade sina nattkläder i floden –

hon kom hem med dem hopvikta i en korg,

hon strålar, som om hennes liv

just förlängts med ett decennium.”

Ju längre texten löper desto mörkare ton och två spår skönjes. Dels den om byn som försvinner, folk flyttar och de som är kvar blir äldre. Deras kroppar förfaller, deras blick är skum. De som flyttar finner sig aldrig tillrätta, det nya livet kräver nya sätt och deras kunskaper från byn duger inte. Det hemvävda ska ersättas av det köpta. Men då är inte livet längre äkta.

Så blir diktcykeln en gestaltning av civilisationens fall. För vi ska inte inbilla oss att rotlöshet och åldrad befolkning är något unik för en by i Medelhavet. Den står hela mänskligheten inför. Och efter oss – inget?

”I fönstret hänger månen ovanför jorden,

meningslös men full av budskap.”

Louise Glück
Louise Glück

Läs mer