GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Magnus Uggla säger ”skrattar bäst som skrattar sist” på 330 sidor

Magnus Ugglas försvarstal till varför han nedlät sig till att medverka i Melodifestivalen består mest i utdragna anekdoter. Berättelsen hade lätt kunnat skrivas på betydligt färre tecken, tycker recensenten Elin Thornberg.
Bokrecension • Publicerad 14 oktober 2021 • Uppdaterad måndag 16:41
Magnus Uggla är aktuell med nya boken ”Johnny the fucker”.
Magnus Uggla är aktuell med nya boken ”Johnny the fucker”.
Foto: Johan Bergmark/pressbild
Roman

Johnny the fucker

Författare: Magnus Uggla

Förlag: Norstedts

Magnus Uggla är rebellen. Den något sjaskiga, men evigt coola killen som vägrade bli vuxen och lyckades med det. Hur han i hela friden hamnade i Melodifestivalen den där gången 1979, bara för att komma sist, har jag egentligen aldrig begripit.

Svaret, eller egentligen försvarstalet, finns i nya romanen ”Johnny the fucker”. Namnet är så klart en parafras på låttiteln ”Johnny the rocker”, som är hela anledningen till att boken blev till.

Magnus Uggla skriver sin berättelse som dagbok, i jagperspektiv, med stolpiga meningar som om det verkligen vore skrivet av en ung och trulig Magnus Uggla och inte hans nutida övre medelåldersmotsvarighet. Det kan vara ett stilgrepp, men det funkar sådär.

”Den röda tråden – medverkan i Melodifestivalen – behandlas hela tiden som ett nödvändigt ont. Han vill absolut inte, men han måste för att väcka det falnande intresset för honom.”

Boken har beskrivits som en satir över musikbranschen, vilket kunde varit både kul och skandalöst. Undertiteln ”baserad på en ganska sann historia”, antar jag ska ses som en sköld mot diverse förtalsanmälningar. Men Magnus Uggla är för snäll. Han lägger de flesta av sidorna på att namndroppa skivbolagschefer, journalister och annat löst musikfolk. De figurerar alla i en ändlös radda anekdoter, som bara löst hänger ihop med berättelsen. En något hårdare redaktör hade kunnat stryka hårt.

Det blir så klart snart tröttsamt. Efter att ha hängt med Magnus Uggla på oräkneliga skivbolagsmöten, till studion, på promenader och allehanda fylle-eskapader, alla ackompanjerade av tjuriga tankemonologer, undrar man när han egentligen tänker komma till sak. Den röda tråden – medverkan i Melodifestivalen – behandlas hela tiden som ett nödvändigt ont. Han vill absolut inte, men han måste för att väcka det falnande intresset för honom till liv.

Det blir en lång dags vandring mot ett hyfsat förutsägbart slut. Egentligen känns det som att Magnus Uggla mest vill säga ”skrattar bäst som skrattar sist” om hela historien. För så himla dåligt gick det inte. Trots den där sistaplatsen hjälpte låten till att cementera hans plats i den svenska musikhistorien. Han blev folkkär, fanskaran ökade och låten blev en av de mest lyssnade låtarna det året.

Det känns som att det hade gått att säga det lite snabbare än på 330 sidor.

Så lät det när Magnus Uggla medverkade i Melodifestivalen 1979:

Elin ThornbergSkicka e-post
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.