Malin Lindroth: ”Det är dags att reclaima ordet nuckan”
Varför skrev du den här boken? frågar jag i telefon, och boken jag frågar om ligger på bordet jämte mobilen; Malin Lindroths lysande gröna självbiografiska essä ”Nuckan”.
– Jag skrev den för att jag tyckte att det fanns ett behov av att reclaima ordet nuckan. Tidigare har flera andra skambelagda ord reclaimats, som bög, flata, tant, bitch... Och eftersom jag anser att vår tid har ett behov av just ordet nuckan, ja, då kändes det här som ett bra uppdrag.
Malin Lindroth är författare, dramatiker, skribent och sedan den här veckan ny lärare på universitetsprogrammet Litterär gestaltning i Göteborg. Och hon är ofrivilligt ensamstående. En nucka?
– Jag har inga bekymmer med att säga att jag är en nucka, men för mig är det ingen identitet, utan en position, dessutom en erfarenhet jag delar med många andra.
Så. Vad är en nucka?
Jag öppnar Svenska Akademiens ordlista, och där står: ”Äldre ogift kvinna”. Jag frågar några kollegor, och får skiftande svar: ”Gammal präktig och tradig tant, som helst inte haft sex”, ”Gammal dam som är en ungmö”, ”Det har något med sexuell status att göra”, ”Som det engelska Spinster – sådana som blivit kvar på isberget”, ”Slang för slampa”.
– Nucka är en bild av en ensam kvinna, den överblivna, det lägsta patrasket i patriarkatet, säger Malin Lindroth men menar också att det är ett äldre ord som till stor del försvunnit ur vår tids språkbruk.
På 50-talet var ordet däremot högst närvarande, som något unga kvinnor kunde hotas med. Själv är Lindroth 60-talist och säger att hon alltid varit bekant med ordet, men att hon inte hade någon laddat förhållande till det. Istället har den ensamma kvinnorollen kommit att få andra bilder genom populära figurer och serier som till exempel Bridget Jones och ”Sex and the City”.
För några år sedan började Malin Lindroth fundera alltmer kring sin egen livssituation, och varför den dröm som inplanterats redan i unga år om att bilda familj med den perfekta partnern aldrig hade blivit verklighet för henne. Vilken roll har detta haft? Då och idag? När hon så återupptäckte ordet nucka blev det en väg att tänka vidare på kring dessa frågor. ”En nyckel”, som hon formulerar det.
– Traditionellt är det ett skällsord mot kvinnor men egentligen handlar det om upplevelsen av att vara ensam. Och samhällets syn på ensamhet i en tid då alltfler lever ensamma. Vi behöver prata om de här sakerna, sätta ord på det. Och att komma bort från skammen.
I slutet av sin essä skriver hon: ”Som ung var min längtan statistiskt genomsnittlig. Det enda jag ville var att få en kille, två barn, ett radhus i en kranskommun och kanske en egen balettskola. Men livet ville annorlunda. Jag blev nucka och på vägen dit kom jag att hitta sådant som jag inte visste fanns. /…/ När jag försöker att föreställa mig vem jag hade varit om jag inte varit nucka är det en sådan här kvinna jag ser framför mig: vältalig, sval, lite humorlös, men mest av allt främmande.”
Lindroths ambition att återerövra nuckan som ord och roll är inte enbart en sak för individer, hon ser det också som ett politiskt projekt. Och i det perspektivet handlar det om att bryta den manliga blickens förtryck, att sluta skämmas för att man inte blir vald av den rätte.
– Att inte bli vald handlar om att bli osedd av en manlig blick, och just det, att bli sedd av männen är något vi kvinnor bär med oss genom hela livet. Det hämmar oss och att då istället börja söka sitt värde utanför den blicken, i detta finns det en oerhörd styrka. Givetvis är det också många som kan uppleva den styrkan som ett hot.
Jag nämner helgens Statement-festival i hennes hemstad, Göteborg. Var inte den ett led i den riktningen? Malin Lindroth håller med och säger att hon ser fler exempel på hur kvinnor tar initiativ där den manliga blicken inte är avgörande, kanske inte ens närvarande.
– För mig är det tydligt, det här är nuckans tid.
Boken kom ut i maj, och reaktionerna har varit många, och framöver väntar flera bokade framträdanden.
– Läsningen har skiftat, från en feministisk läsning till en mer existentiell och allmänmänsklig där det främst handlar om att bli överbliven. Andra har läst den ur ett vardagspraktiskt sätt, där frågorna om hur man som ensam ska bete sig i de sociala rummen. Det gemensamma med dessa är att de har varit positiva, men boken har också provocerat en del läsare, både män och kvinnor.
