Maria Eggeling gav mer än någonsin
Stor och djup personlighet, stark integritet. Musikalisk förstås. Ja, mångmusikalisk. Så kan sångpoeten Maria Eggeling karaktäriseras.
Vet inte hur många gånger – det är många, många – jag upplevt henne på scen och i inspelningar. Hennes ackompanjerande musiker har skiftat från gång till gång men Eggeling är densamma. Hon ändrar sig inte utan blir ”bara” bättre och bättre, allt säkrare.
Debut för Maria Eggelings nya trio vid konserten på Ystads teatercafé i tisdags. Eggeling själv sjöng och spelade elpiano, gitarr och guitarlele (gitarr i ukulele-format). Övriga i trion: Katja Nielsen, kontrabas (med fingrar och stråke), och Linn Wik, slagverk (som cajon och en liten trälåda för socker, vispar, klubbor och händer).
De blev en enhet. Nielsen och Wik lyssnade lyhört och spelade så nära Eggelings sång och musik att melodierna lyftes fram och upp. Bättre än så här tror jag inte jag hört Eggelings musik framföras. Och bättre än så har hon väl aldrig sjungit och spelat själv heller.
Säker på pianotangenterna men också finurlig på stränginstrumenten. Inte minst – ja, särskilt – sjunger hon ju mycket säkrare, bredare och djupare än tidigare. Eggeling har en flexibel röst, likt stämband av gummi, som gungar – nej, mjukare än så – som glider uppåt i tonläget och sen lite nedåt igen, fram och tillbaks.
Flera sånger har följt henne genom åren, varit med på många konserter. Andra är nyare. Var och en av dem – nja, kanske inte alla men de flesta – har sin egen karaktär.
Hon utmanar genom att börja med en sång om ”Döden”, där en barnvisemelodi möter jazz på pianot. Följande låt, ”Ghost”, nu har sångspråket blivit engelska, liknar folkmusik från 60- och 70-talen. ”Hand In The Hand Body In The Sand” är mer nervig och tuff, vilket också passar bra för pianospelet.
Hon byter till akustisk gitarr och, som hon säger, afrocountrypop i ”Yellow And Golden Field”. Medan ”Fare Thee Well” är Dylan-aktig. Tillbaks till pianot för en ”Cirkuslåt” i stilen musettetango. Efter paus sjunger hon dessutom en tonsatt dikt av Tage Danielsson, ”Marsmelodi”, till guitarlelen. Så tillbaks till pianot igen för att kritisera en chef hon hade en gång till snabbt pianolir i halvboogie med ragtime och blues i slutet.
Och så vidare. Maria Eggeling hoppar så mellan genrer, instrument och språk att det måste bli splittrat. Men nu ”klagar” jag för sista gången på detta. För man kan också säga att allt detta ju faktiskt är Maria Eggeling.
Hon ger sig, hela sig, till publiken. Så generöst att ordet är modigt. Och mer och bättre än i tisdags har hon aldrig gett till publiken. Betänk också, att detta alltså var debutkonserten för Maria Eggeling Trio…