Mattias Gejrot: Mattias Gejrot: Äntligen kan vi höra musikaliska Amanda Maiers skatt

Ett antal gånger har jag nu gjort resan in i Amanda Maiers violinkonsert i d-moll, via en filmad tolkning från Stockholms konserthus i maj 2015 med Stockholmsfilharmonikerna och solisten Claudia Bonfiglioli. Sakari Oramo dirigerar, lika lugnt auktoritativ som Bonfiglioli är i sin djupa koncentration på den lyriska linjen.

Dock är det violinisten som styr framförandet i första hand. Så är musiken skriven – solofiolen för orkestern med sig under sina vingar, dess melodiska förlopp formar skeendet naturligt, tryggt, glasklart – samtidigt sker något svindlande, en flygfärd. Och det hugger till i hjärtat för varje gång verket avrundas med ett triumfatoriskt leende.

1875 i december stod Amanda Maier där själv på solistens plats. Uruppförandet skedde i staden Halle, nordväst om musikmetropolen Leipzig med dess konservatorium som länge varit normgivande för hela norra Europas musikliv: inte minst för begåvningar från det karga Skandinavien. Som Amanda Maier, född och uppväxt i Landskrona och så småningom (som första kvinna) med en akademisk musikexamen från Stockholm.

Leipzig skulle bli det krönande steget i hennes musikaliska skolning. Hon blev 1873 privatelev hos ett antal tungt vägande namn vid Konservatoriet – officiellt släpptes hon inte in. På konsertscenen och i de kulturella salongerna gjorde hon snabbt succé; då också alltid med sina kompositioner, gedigna och personliga.

Vi kan följa hennes bana, så djärv och säker och mänskligt talande, i satsningen av det Malmöbaserade skivbolaget dB Productions, "Amanda Maier: Complete Works", fyra grundligt kommenterade CD-album utgivna 2016-2019, och med ett ovärderligt appendix i hennes stråkkvartett i A-dur (1877-78), en av sin tids finaste, som dock än så länge bara kunnat återfinnas som ett till största del slutfört fragment.

Kvartetten, fylld av kalejdoskopiska skiften både i rytm och harmonisk färg, har nu av tonsättaren B Tommy Andersson rundats av diskret och helt tillfredsställande. Detta dokumenteras på den under förra året utkomna CD:n "Rendezvous: Leipzig"; där musicerar den nybildade Maier-kvartetten inspirerat och omsorgsfullt, i nivå med alla medverkande i dessa Samlade Verk.

Violinisterna Gregory Maytan och Cecilia Zilliacus samt pianisten Bengt Forsberg är särskilt närvarande vägvisare i Maierland. Ihop med Helsingborgssymfonikerna ger Maytan mer drama åt violinkonserten än Stockholmsfilharmonikerna. Solist och orkester är på tårna i ett spel gnistrande av energi.

För mina öron är det ändå den lyriska Stockholmsversionen, med hela tre minuters längre speltid, som gör verket full rättvisa. Närheten till den drömskt glidande magin i Leipzig-giganten Mendelssohns fiolkonsert i e-moll (1845) blir här märkligt nog en nyckel till Amandas distinkta ton.

Många historier kring Amanda Maiers verk och liv är anmärkningsvärda. Så sent som hösten 2016 uppdagade till exempel cellisten och hängivne Maierforskaren Klas Gagge bland en hög efterlämnade noter tjugoåringens expansiva pianotrio. Perfekt strukturerad, nyanserad och njutbar musik!

Framför allt är det ett drabbande faktum att denna lysande stjärna efter sitt giftermål 1880 (med den febrilt ambitiösa kompositören och pianisten Julius Röntgen, son till hennes violinlärare) lade sin offentliga karriär och det egna komponerandet åt sidan.

När hon var redo att åter beträda banan hade den lungsjukdom börjat härja som tog hennes liv hastigt år 1894. Hennes offentliga konstnärskap slutade i princip när hon fyllt tjugofem. För nära vänner som Grieg och Brahms förblev hon en värderad kollega. Och för oss närmare ett och ett halvt sekel senare är nu tystnaden äntligen bruten.