Max Seeck bjuder läsaren på en åktur
Ondskans nätverk
Författare: Max Seeck
Översättning: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers
För ett år sedan presenterade sig Max Seeck för svenska läsare med ”Den trogne läsaren”, där bestialiska brott avverkades i ursinnig takt ända fram till den sista magstarka vändningen. Det var en bekantskap att lägga på minnet, en författare med osedvanligt livlig fantasi och en förkärlek för bisarra detaljer.
Hans nya bok heter ”Ondskans nätverk” och inleds med ett försvinnande. Lisa Yamamoto, en influerare med många följare och ett stort kontaktverk i kändiskretsar, minglar på en releasefest i Helsingfors men kommer aldrig hem på natten. Strax efteråt läggs en sorts dödsruna ut på hennes Instagramkonto samtidigt som en ung kvinna hittas död, utklädd till samma sorts mangafigurer som Yamamoto brukar avbilda i sina konstverk.
Polisen som får i uppgift att nysta i de mystiska kopplingarna heter Jessica Niemi. Hon har minst lika många mörka hemligheter som Lisbeth Salander och ungefär samma självförbrännande tendenser. Arbetskamraterna är hennes enda familj, men än så länge vet ingen av dem att hon lever dubbelliv och i själva verket förfogar över stora summor ärvda pengar och en jättelik etagelägenhet bredvid den lilla ettan där hon brukar bjuda dem på öl. Nu har emellertid Jessicas nytillträdda chef fått tillgång till uppgifter om hennes sjukdomshistoria som kan äventyra hennes framtid som polis.
”När den sista stegringen tar vid är det som att skena längs en serpentinväg ner mot ravinens botten, i väntan på den obönhörliga kraschen.”
”Ondskans nätverk” är inte fullt lika hög på adrenalin som föregångaren, och här finns heller inte lika mycket att redogöra för när det gäller Jessica Niemis bakgrundshistoria. Det gör att berättelsen får förgrena sig i lite lugnare tempo, även om den med tiden svämmar över åt alla håll med inslag av trafficking, fetischism, utpressning, grodgift med mera. När den sista stegringen tar vid är det som att skena längs en serpentinväg ner mot ravinens botten, i väntan på den obönhörliga kraschen.
Det är en åktur som framkallar precis rätt sorts skräckblandad förtjusning. Och trots thrillerpulsen hinner Max Seeck också med att strö lite mänsklighet över de tilltufsade poliserna i utredningsgruppen, så att de blir personer man gärna vill återse.
