Med blick på träd, helgon och vår samtid
Eva Ström
"Jag såg ett träd”
(Albert Bonniers förlag)
Tänk att öppna en ny svensk poesibok och omedelbart få avnjuta en dendrologisk uppräkning i närmast barock katalogstil (”Under träden”):
”under de stora träden / under sykomorlönnarna / under kastanjerna / under pilträden som där voro / under alarna / under lindarna och lindarnas vingar /.../”.
Och så fortsätter det över två sidor, med ett par referenser till hemstaden Kristianstad:
”under ginkgoträdet i Tivoliparken”, under tallar, granar och cypresser, under ornäsbjörkar och kastanjer, ”och också under oxelträden / vid den gamla matsalen / vid Blekedammsvägen /…/”.
Och avslutas:
”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar.”
”Titeln på Eva Ströms nya diktsamling, ”Jag såg ett träd”, är alltså en rejäl numerär underdrift, om man så får säga. Trädet i singularis har redan i andra dikten blivit en hel helgad skog.”Martin Lagerholm
Titeln på Eva Ströms nya diktsamling, ”Jag såg ett träd”, är alltså en rejäl numerär underdrift, om man så får säga. Trädet i singularis har redan i andra dikten blivit en hel helgad skog, och efter den storslagna asken och plataner i Rom börjar samlingen som helhet ringa in några av de drag som utmärker Ström både som lyriker och prosaist.
Till dessa hör bland annat de naturvetenskapliga elementen (inga träd utan ekosystem och fotosyntes) och de ömsom tvära kasten, ömsom sömlösa övergångarna mellan tidlöshet och krass samtid, där det sinnligt vardagliga står i något slags hemlig förbindelse med det transcendenta, det jordiska med det upphöjda.
I dikten ”Ingenstans” skriver hon på sex rader fram lika många dagsaktuella flashnyheter:
”Skogsbränderna i Kalifornien tilltar
Tjugosex patienter vårdas för covid-19 på IVA.
Kan ruttnande tång bli guld?
Kommer presidenten hamna i fängelse?
Vad är det som har gjort Navalnyj sjuk?
Det finns inga livstecken från den skadskjutna björnen.”
Följdfrågan känns självskriven: ”Vem kan föreställa sig landet Ingenstans?”
Samlingens tre avdelningar – ”Under träden”, ”Under vassens måne” och ”Den extatiska” – varvar orimmade strofdikter med berättande prosapoem, ofta skrivna som privata tilltal till ett historiskt eller mytiskt du.
En personlig favorit är långdikten ”I förskingringens tid”, Ströms mycket fria och motiviskt uppdaterade pandemi-parafras på Rainer Maria Rilkes efterlämnade dikt ”Komm du, du letzter, den ich anerkenne”, och som avslutas med följande drabbande rader :
”Så kom till sist, du som har malt ditt benmjöl / och bakat bröd av det. Kom du till sist / och visa oss med hjärtats hela kärlek / det vi förlorat och det som vi har mist.”
Sistnämnda rubrik, ”Den extatiska”, refererar till Heliga Birgitta, med ”Guds rasande disciplin / nedarbetad till de svullna nunnefötterna”. Men så stuvas det plötsligt om bland bokstäverna, och helgonet byter namn:
”Kommer ännu människorna till dig, Brigid
med den blå anemonen i sin hand?
Kommer de ännu till dig under eken,
den höga eken på den steniga marken?”
Brigid, Irlands skyddshelgon, Sankta Brigida? Sannolikt, orten och klostrets namn nämns ju också: Kildare. Och de två kanoniserade vävs samman:
”Kommer du till mig ur smittoljuset
Brigid ur trädkronan, ask eller ek
Birgitta ur trädskulpturen, ek eller lind
formad inte ur hård sten
utan av trä, träd som täljes, brinner.”
Träd och helgon. Det finns värre saker att luta sig mot under samtidens oroliga stormar.
”Träd och helgon. Det finns värre saker att luta sig mot under samtidens oroliga stormar.”Martin Lagerholm