Mer saga och spekulation hade lyft Östergrens berättelse
Klas Östergren
"Större trygghet aldrig fanns”
(Polaris förlag)
Jag tror att man kan säga att det finns ett närmast typiskt eller generiskt vemod i Klas Östergrens nya roman. En utpräglad svensk typ av depression när den ges estetiskt uttryck. Tänker bland annat på bilden av själsdödande konformism i Peter Tillbergs klassiska 70-talsmålning ”Blir du lönsam, lille vän?”; Jerry Williams version av ”Vintersaga” (text och musik av Ted Ström); Roy Anderssons filmer.
Romanens berättare Hans Haraldsson, en nyskild konsumentvetare och tjänsteman i medelåldern, är en minst sagt torr person. Sedan barnsben djupt skeptisk till fiktion. När döttrarna var små läste han inte sagor för dem, han föredrog facklitteratur. När han berättar historien om den tillvaro som präglats av doktor John Löwenskjölds försäkringsbolag ILAC och dennes visioner om ”trygghet till varje pris”, är det därför helt rimligt att det sker på grå kanslisvenska boken igenom.
Av den anledningen är den yvighet i berättandet som präglat flera av Östergrens tidigare verk relativt frånvarande i ”Större trygghet aldrig fanns”. Inte heller är humorn lika central, även om den förekommer i vissa dråpliga scener.
”Hos läsaren etableras en förväntan om att få läsa en form av science fiction, eller en kontrafaktisk dystopi à la Kazuo Ishiguros roman ”Never Let Me Go”. Så blir det definitivt inte.”Andrés Stoopendaal
Trots att Hans Haraldsson inledningsvis är besatt av att lösa gåtan om varför Löwenskjöld mördades på Bremens flygplats 1971 handlar romanen – liksom mellan raderna – om något annat, något som berättaren (och författaren) frustrerande nog undviker att beskriva. På baksidan av romanen står det nämligen att han och systern växte upp som ”försökskaniner” inom ILAC-systemet. Men vad skulle detta ha inneburit?
Hos läsaren etableras en förväntan om att få läsa en form av science fiction, eller en kontrafaktisk dystopi à la Kazuo Ishiguros roman ”Never Let Me Go”. Så blir det definitivt inte. Man får aldrig veta på vilket sätt berättarens och systerns tillvaro som försökskaniner gestaltade sig. Men visst, man förstår att Löwenskjöld hade som mål att fostra autonoma, trygga individer, ”resistenta mot all form av extremism” genom social ingenjörskonst.
Man anar Klas Östergrens samhällskritiska poäng: Det fullt övervakade livet i ett halvt om halvt totalitärt och överadministrerat beskyddarsamhälle är inte eftersträvansvärt. Utan ett modikum av frihet (och kaos) är livet inte värt så mycket, även om en närmast fullständig trygghet och säkerhet kan garanteras. Man vill inte leva ett fullständigt förutsägbart liv.
Problemet med ”Större trygghet aldrig fanns” är nog att Östergren tyvärr nöjt sig med att beskriva en melankolisk tillvaro på en liten ort i Sverige så som det i stort sett skulle kunna se ut idag, och då blir konsekvenserna av ILAC:s abstrakta försäkringssystem bara en trött parabel till den egna samtiden.
Överraskande nog är det som om Klas Östergren inte riktigt sett den fiktiva potentialen i det suggestiva koncept som inspirerat romanen. Det vill säga konstnärens Björn Lövins utställning ”In memoriam” på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1973. Romanen hade haft stor nytta av mer saga och spekulation, och mindre av intellektualism och sociologiska föreläsningar.
