Mera drömskt än drabbande på Malmö opera

Orkesterns stråkar öppnar verket – vi befinner oss i älvornas parallellrike – med sensuella glidanden, "glissando" kallas effekten. Vi halkar mellan de vitt åtskilda tonerna som på tunna spindeltrådar. En av de fina detaljerna i scenografin till uppsättningen på Malmö opera med premiär på lördagskvällen är hur i öppningen månbelysta träd i den magiska sommarnatten själva glider runt i en tyst dans: så förstärks känslan av att verkligheten är långtifrån fast och entydig.

Dekor och dräkter kom till redan för 40 år sedan av äkta paret John och Liz Bury till en legendarisk, ofta repriserad Midsommarnattsdröm på operahuset i engelska Glyndebourne. Det är denna version, med regikonceptet av den berömde teatermannen Peter Hall, som nu tagit plats på Stora Scenen i Malmö – ett förfarande inte utan risk när idén bygger så mycket på atmosfär i rummet som denna. Med de särskilda Malmöförhållandena, hur orkesterdiket skapar ett gap mellan scen och salong, fick de första fascinerande trädrörelserna svårt att leverera vad de lovade. Vi kom till stor del att blicka in på scenens feerier på betryggande avstånd.

Problemet är ju så att säga inbyggt i Storans konstruktion; det gäller inte minst akustiken. Sångarna behöver röra sig nära scenrampen för att nå fram på allvar. Men en hel del av Halls scenerier byggs snarare kring mitten av scenen, och det hade krävts av den ställföreträdande regissören i Malmö Lynne Hockney (länge knuten som koreograf till Glyndebourneuppsättningen) att hon varit friare och djärvare för att ge sångarna mer spelrum.

Centralt placerad är i synnerhet den altarliknande plats där älvdrottningen Tytanias förförelse äger rum av den till åsna förvandlade sturske vävaren Botten (Zachary Altman), en av operans läckraste scener, fylld av poetisk sötma. Lyckosamt att Tytanias stora roll gjordes så auktoritativt och varmt av Elisabet Einarsdottir, med avsevärd erfarenhet av att hantera Malmöscenen. Hennes make, dramats igångsättare Oberon (Christopher Ainslie) är en gestalt svävande mellan godhet och demoni. Oberons countertenorparti lever ett mystiskt eget liv som kräver att rösten får sceniskt utrymme, och Ainslie hade svårt att nå ut klangligt.

Oberons benägne medhjälpare Puck (den lille rödtotten Frederick Balcombe) var så akrobatiskt snärtig som Britten tänkt sig, men i dennes ursprungsuppsättning 1960 var han lite äldre, en tonåring precis förbi målbrottet – mera utmanande, farlig. Vilket inte hindrar att Puck och hans omgivande barnälvor är något av det livaktigaste och i sina körpartier allra mest njutbara av det sångliga i Malmöföreställningen.

Hantverkarna som sätter upp den egenhändigt tillsnickrade pjäsen i pjäsen "Pyramus & Thisbe" är hos Britten de övernaturliga krafternas mustiga motpoler; de representeras av stunsigt träblås mot älvornas eteriska stråkar. Som grupp blev de för vagt tecknade i Malmö; ett problem som också drabbade de två ädla kärleksparen kringirrande i skogen. Vackrast trädde dessa fram i operans mest oblygt romantiserande ensembler.

Malmö operaorkester under Wolfgang Wengenroth hade en fin kväll, med trä- och bleckblåsarna särskilt triumfatoriska (trombonsolot i sista akten!). Men rösterna måste nå ut bättre, för att göra verket full rättvisa. Brittens musik är inte bara i vidare mening sagolik och alltid klangfull, utan den kryper också inpå skinnet.