Mulinari skriver med stark litterär röst
Det som inte kan utplånas
Lyrik
Författare: Felicia Mulinari
Förlag: Albert Bonniers förlag
Debutant 2019
Det har nyligen på några av landets kultursidor förts en livlig debatt om samtidslyriken och lyrikkritiken. Om lyriken har det sagts att den är dålig på förnyelse och om kritiken att den är alltför respektfull och avvaktande inför genren för att på något konstruktivt sätt kunna bidra till dess utveckling. Estetiskt ses samtidslyriken som alltför beroende av modernistiska efterklanger och ämnesmässigt får den på tafsen för en ofruktbar subjektivitet.
Onekligen ett intressant läge för en lyrikdebutant att komma ut i. Om Felicia Mulinaris ”Det som inte kan utplånas” får man nog säga att den rätt väl ansluter till en radikalt oren modernistisk estetik. Strofer med korta rader omväxlas med prosalyriska stycken och även systematiskt uppställda uppräkningar.
Det subjekt som upplever, reflekterar och uttrycker sig i boken är kollektivt, ett vi, som definieras som ”blattar.” Subjektet förhåller sig till ett annat kollektiv, ”svenskar”. Konflikten mellan dessa grupper är bokens huvudsakliga drivkraft, och där ställs alltså det färgstarka och utlevande blattekollektivet mot de griniga, fördomsfulla och exploaterande svenskarna.
Felicia Mulinari skriver med en tydlig och stark litterär röst. Genom bokens tre avdelningar, Namn, Öl och Körsbär går vi från de kvinnor som föder och ger namn i ett främmande land till ett tillstånd där körsbärsblom förbrinner till aska, svart som Migrationsverkets avslag.
