Munch – med Knausgårds ögon

I stället vill han vaska fram motbilder till det melankoliska och det expressionistiskt ångestladdade, lyfta fram bilder som inte tidigare visats. I de efterlämnade, okända bildernas flöde (det finns över 1700 verk i museets källarmagasin) försöker han se nya mönster och sammanhang.

Det är en bra och lovvärd ambition som till slut resulterar i utställningen ”Mot skogen”, där han sorterar in målningarna i fyra tematiska avdelningar: harmoni, skog, det inre och porträtt. Dessutom skriver han om sitt arbete och sökande i boken ”Så mycket längtan på så liten yta. En bok om Edvard Munchs bilder”, som nu kommer i svensk översättning.

Mångfalden hos Munch riktigt flimrar för Karl Ove Knausgårds ögon. Hur inordna denna kraft och dessa synfält i begränsande kategorier? För Munchs bilder handlar ju om ensamheten, livet och döden, kvinnan och sexualiteten också när han målar äppelträden i trädgården, skogarna, modellerna vid korgstolen eller människorna som klättrar på stegar och målar husfasader.

Munch lever sina bilder och han omger sig med de egna målningarna som blir färdiga först när de tangerar den bild han först såg. När avståndet mellan det iakttagna och det målade blir så minimalt som möjligt och där konsten är en livslång, ständigt pågående process.

Det här är en både intressant och ojämn bok. Stundtals blir den också problematisk. Jag kan uppskatta tvivlet som hållning, men när Knausgård blir darrande osäker på om han har valt för många svaga bilder till sin utställning – och söker stöd för sina val hos andra författare och konstnärer – sväller det ut för mycket och skymmer hans egen sikt. Visst kan det vara intressant att få Anselm Kiefers syn på Munch, eller ta del av Stein Grøngaards, Vanessa Bairds och Stephen Gills tankar, men de oredigerade samtalen blir mest till långa och onödiga ”citatsträckor” i texten.

Bildanalyserna lämnar också en del i övrigt att önska. För även om man lutar sig mot Gilles Deleuzes teorier blir det aningen platt när han hävdar att målningen är ett resultat av ”kampen mellan klichén och möjligheten”. Eller när han slår fast att all konst handlar om sökande efter sanning. Dessutom slarvar han med det seende och den blick han annars själv utgår ifrån. (”Världen uppstår i vår blick, hela tiden. Den är inte, den blir till.”) Det blir därför obegripligt när han skriver om Munchs målning ”Vår i almskogen” att den är tom på människor. Det är den inte alls, se efter noggrannare!

De bästa partierna i den här boken handlar inte så mycket om Munch som om det konstnärliga skapandet i allmänhet och Knausgårds skrivande i synnerhet. Det är också när han släpper lös sin intuitiva och improviserande nyfikenhet som han skapar de viktiga öppningarna i relationen till Munchs bildvärldar.

Riktigt intressant blir det när han kretsar kring de många och smärtsamma förlusterna i Munchs liv (modern, systern, fadern och brodern) och kopplar konstnärens extrema subjektivitet och existentiella nyfikenhet till Dostojevskijs karaktärer och Knut Hamsuns ”Svält”. Dessa författare återger en värld som beskrivs medan den blir till. Liksom Munch målar de det som inte bara blicken såg, utan det som blicken var laddad med.

”Och det är vad allting handlar om, eller hur? Närvaron”, sammanfattar Knausgård i bokens slutord. Jo, precis så är det!