Musiken roligare än skämten på Humorkalaset
Full transparens: Nöjeskompaniet och jag delar inte humor. Bara ibland, i ytterst sällsynta ögonblick, korsas våra skrattvägar och då mest i form av ett hastigt leende på mina läppar efter en relativt fyndig ordvrängning. I övrigt far vi rakt förbi varandra som vore vi i varsin ytterfil på en motorväg körande i olika riktning.
Inte för att herrarna på scen behöver bekymra sig över det. Väggarna på Ystads teater skallrar av de mullrande skratten och det förtjusta fnittret när Humorkalaset drar in på söndagseftermiddagen med sin speciella blandning av seriös musik, putslustiga kupletter och bondkomiska sketcher.
Blekingebördiga Nöjeskompaniets medlemmar har själva beskrivit sig som en blandning av Stefan & Krister, Thorleifs och Wallmans salonger. Ganska spot on, får jag väl tillstå, om än även med ganska stora nypor lokalrevy i soppan.
Humorkalaset
Med: Nöjeskompaniet samt Olle Jönsson och Jojje Jönsson
Scen: Ystads teater den 22 september
Med sig till Ystad har de gästartisterna Jojje Jönsson (apropå Stefan & Krister) och Sveriges främste dansbandssångare Olle Jönsson (Lasse Stefanz).
Sannolikt är det väl den sistnämnde som har lockat hit de stora busslasterna. Hans pondus och välbehållna sångröst, som vi får höra i många av hans mest älskade låtar, är faktiskt den största behållningen med föreställningen.
Musiken överlag är det som tilltalar mig mest. Håkan Windahl har heller ingen dålig pipa och det blir riktigt bra när han bjuder på Benny Anderssons Orkesters och Tommy Körbergs ”Fait Accompli”. Även det inledande Björn Skifs-potpurriet håller hög klass.
Däremot har bäst före-datumet på den humor det bjuds på passerat för ganska länge sedan. Det hjälper tyvärr inte så mycket att framför allt Anders Jönsson och Nils Åkesson från den fasta ensemblen har fin tajming och gott samspel, när det material de har att jobba med känns rejält nattståndet.
Skämten är i nivå med vitssidan i valfri veckotidning från tidigt 80-tal och redan då hade man hört allt förut. Jag vet heller inte hur roligt det egentligen är att man drar på sig ett par svarta peruker och låtsas vara pizzabagare från Mörrum med oklar brytning och dålig koll på prepositionerna. Så skojigt är det inte att någon säger att han sitter på bilen i stället för i den.
Alla sketcher görs i samma anda. När självaste Åsa-Nisse äntrar scenen och skapar biogas med hjälp av en högt fisande Klabbarparn är tidsresan total.
”Kanske finns det något nostalgiskt över den här typen av humor, en fläkt från en svunnen tid, en känsla av ett ”bättre” Sverige.”
Gästaristen Jojje Jönsson är förstås ett helproffs med ett fantastiskt kroppsspråk och ännu bättre tajming än tidigare nämnda herrar. Men när han i rollen som Dag-Otto Emanuel Flink (som inte kan säga ”r” – ha ha!) med vissa utsvävningar drar slitna vitsar fattar man poängen långt innan den kommer.
Han vitsar om att de tre vise/vice männen kom till Jesus krubba, för att de ordinarie inte var där. Det var ganska gammalt även förra gången jag hörde det.
Men kanske finns det något nostalgiskt över den här typen av humor, en fläkt från en svunnen tid, en känsla av ett ”bättre” Sverige. Kanske väcker det något i folksjälen. Jag hör ju skratten rulla i salongen. Nöjeskompaniet når fram och ut. För det ska de ha beröm.
Deras stora entusiasm strålar från scenen. Det märks att de har roligt själva och det blir ganska roligt när de tappar fattningen och börjar skratta på scen. Ja, frågan är om jag inte ler mer då än åt skämten i sig. Stämningen är härlig och vem kan egentligen begära mer?
