Ny bok lyckas förmedla att döden är något att tala om

Döden är något man inte gärna talar om. När min far låg döende hemma, 73 år gammal, visste min mor och jag det förstås, liksom andra människor omkring. Men ingen talade om det. Vad jag såg var hur väntade och oväntade besökare silade in i hans sjukrum för ett sista möte. En del hade han kallat till sig, alla tog han emot. Det är ett minne som har fått alltmer värde med åren.

Jakob Ratz Endler möter ständigt döden i sitt arbete och han träffar anhöriga till de döende och de döda. Med sin bok vill han hjälpa läsaren att “åtminstone påbörja ett samtal om döden, till en början med dig själv och sedan kanske med dina nära”. På ett annat ställe skriver han att han vill göra döden mer “alldaglig”. Han vill också att boken ska handla om “den vanliga, genomsnittliga döden, varken den långt utdragna, svåra eller om den plötsliga”.

Om vi talar mer om döden, blir den mindre skrämmande. Ja den kan till och med ses som “en kärleksfull process där man får fokusera på det viktigaste i livet”.

Jag märker att jag har ett visst motstånd mot att ta upp boken och läsa vidare efter ett uppehåll. Ja, jag kan faktiskt känna en stigande revolt mot denna sympatiska lilla bok. Är man ett trappsteg från 80, så är det kanske inte så konstigt. Jag inser att jag rätt som det är kommer att beröras smärtsamt och direkt på någon punkt. Ja, här kom det: Hon som står mig närmast i livet är på väg bort ifrån mig. Obönhörligt. Men något i mig vill ha henne kvar. Oresonligt.

“Död och religion är nära sammanlänkade”, skriver författaren. En förklaring kan vara att det ger döden en högre mening. Jakob Ratz Endler tror inte på någon fortsatt existens efter döden. Men han “är helt öppen för” att det är mycket som vi inte vet.

Här är steget kort till näradödenupplevelser. Författaren tror inte att de ger glimtar från någon värld bortom. Själv har jag länge intresserat mig för näradödenupplevelser och tycker att det mest intressanta – vilket Jakob Ratz Endler inte nämner – är att en del näradödenupplevelser är mycket djupa och rika. Långt utöver vad de som haft dem har upplevt på jorden och en del tycks ha varat långa tidrymder. Varför skulle detta bara vara en frukt av en hjärna nära att slockna?

Det är lätt att tänka sig Jakob Ratz Endler på sjukhuset i hans många konfrontationer med döden. Jag följer honom i spåren. Vad ska nu hända? Ibland ser han åt mitt håll, förklarar lågmält och personligt. Jag tycker han har mycket att ge. Men att läsa det i bokform är en annan sak. Där borde förlaget ha stått för en bättre korrekturläsning. Språkliga fel och egendomligheter dyker alltför ofta upp.

Sist kommer en “liten packlista inför den sista färden”. Det är välgörande i en välgörande bok.