GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ojämn resa in i förlagsvärlden

Therese Bohmans nya roman ”Andromeda” utspelar sig i förlagsvärlden, i skärningspunkten mellan idealism och krasst marknadstänkande, liksom i skärningspunkten mellan kollegial vänskap och romantik. Kulturskribenten Kristian Fredén har läst.
Bokrecension • Publicerad 24 september 2022
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Therese Bohman är författare och kulturjournalist. Hon debuterade 2010 med romanen ”Den drunknade”.
Therese Bohman är författare och kulturjournalist. Hon debuterade 2010 med romanen ”Den drunknade”.Foto: Kajsa Göransson
Roman

Therese Bohman

”Andromeda”

(Norstedts)

Therese Bohmans roman ”Andromeda” inleds under stjärnhimlen, på förlaget Rydéns årliga takfest. Titeln är dock inte vald av astronomiska skäl utan anspelar på en gestalt hos Sapfo och än mer specifikt på raden: ”Andromeda har något bättre att erbjuda”.

Hos Bohman blir ”Andromeda” det fyndiga namnet på en utgivningsserie inriktad på kvalitetslitteratur, jämförbar med Bonniers ”Gula serien” eller ”Panache”. ”Andromeda” grundas av en av bokens två huvudkaraktärer, Gunnar, som vid tiden är en ung, energisk och nytillträdd förläggare.

När han många år senare strålar samman med bokens andra huvudperson, Sofie, har han hunnit bli mer luttrad än han själv skulle önska. Den unga redaktören i fråga, som med hans hjälp gjort kometkarriär inom förlaget, ger honom dock ny energi och de visar sig snart vara själsfränder.

”De har liknande erfarenheter i bagaget. Från anonyma, enkla uppväxter har de båda tagit sig in i kulturvärlden utifrån.”
Kristian Fredén

De har liknande erfarenheter i bagaget. Från anonyma, enkla uppväxter har de båda tagit sig in i kulturvärlden utifrån. Nu delar de dessutom upplevelsen av samtidslitteraturens förflackning, nivellering och anpasslighet gentemot marknaden och vill själva slåss för mer avancerade och innovativa uttryck.

Den mer än dubbelt så gamle Gunnar lever i ett långvarigt men ljumt äktenskap medan Sofie lever ett intensivt singelliv. Men känslan av ensamhet och behovet av att tala litteratur har de gemensamt, liksom förnimmelsen av det finns något mer mellan dem än så.

”Andromeda” av Therese Bohman.
”Andromeda” av Therese Bohman.

Dynamiken som uppstår kan föra tankarna till Sofia Coppolas film ”Lost in translation”. Skillnaden är att man i filmen får ana sig till huvudpersonernas tankar och känslor medan man i Bohmans bok får dem explicit utskrivna – i den första delen hennes, i den andra hans. Upplevelsen blir därmed oundvikligen lite plattare.

Därtill kan Gunnar upplevas vara en ganska tröttsam mansplainare, även om Sofie är idel öra. Men det stora problemet är att det greppas efter för mycket. När bådas livshistoria ska återges inom loppet av 196 sidor blir det med nödvändighet forcerat. En belysande scen är när Gunnar hastigt avancerar från posttjänst till redaktörstjänst efter att ha stått och bläddrat intresserat i en Ovidiusutgåva (”Metamorfoser” passande nog) just som förlagschefen passerar förbi.

I ett brev från Gunnar till Sofie bränner det dock till. Gunnar är då gammal och sjuklig och frågar sig vad han gjort av sitt liv, vad all strävan varit bra för. Han och hans fru reser på kulturresor till södra Europa och besöker de stora sevärdheterna med sina eviga värden.

Detta får honom att ifrågasätta det mesta, till och med författarskapen som lyfts fram i Andromedaserien. ”Även om många av mina författare ansågs stora befann sig allt de hade skrivit på en helt annan nivå än konsten på väggarna omkring mig.”

Så är det förstås. Mycket lite, nästan inget, får vad man kan kalla evigt liv. Men mitt i vemodet finns en hemlig stolthet, vilken han vet sig dela med Sofie. Det blir en fråga om ambitionsnivå – om att ge upp på förhand eller inte. En fråga om att faktiskt tillåta sig tro på något större där på förlagsfesten under stjärnhimlen med ett plastglas ljummet mousserande vin i handen.

En förväntan som aldrig infrias bär trots allt sin alldeles egna vemodiga skönhet. Det visste ju Sapfo allt om.

”Det stora problemet är att det greppas efter för mycket.”
Kristian Fredén
Kristian FredénSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.