Om maktrelationer inom kulturen som kallas för kvalitet
Elise Karlsson
"Smuts”
(Natur & Kultur)
När jag i rollen som medieforskare sitter i tidningsarkiven, brukar jag förbluffas över hur få av alla personer i tidningsspalterna från förr jag känner igen. Den absoluta majoriteten av alla de då högt uppburna författarna och andra kulturpersonligheter är människor som jag aldrig någonsin har hört talas om. Det skulle ju förstås kunna förklaras av att jag brister i bildning, men jag tror faktiskt inte att det är den viktigaste anledningen.
Och Elise Karlssons nya roman ”Smuts” ger mig en bättre antydan om vad det kan bero på. Den ger nämligen en insiktsfull bild av hur en i kulturlivet allestädes närvarande nätverkssociologi ofta resulterar i en förväxling mellan kvalitet och makt.
”Hélène får en förfrågan om att återvända till det exklusiva teatersällskap hon en gång valde att lämna. Det är ett exklusivt sällskap med mycket höga tankar om den egna förmågan till kvalitativt skapande.”Jimmy Vulovic
Hélène får en förfrågan om att återvända till det exklusiva teatersällskap hon en gång valde att lämna. Det är ett exklusivt sällskap med mycket höga tankar om den egna förmågan till kvalitativt skapande. I sällskapets centrum står det gifta paret Serner och Mikaela. De befinner sig överst i teaterns hierarki.
Exakt vad Serner gör är oklart, annat än att missbruka sin makt på förhoppningsfulla unga kvinnor. Mikaela står för teatersällskapets texter, eller rättare sagt, för de utkast till texter som andra sedan måste bearbeta för att de ska bli spelbara. Lika ihåligt och i grunden intetsägande kalt som hennes liv ter sig, i alla fall för mig, är alltså hennes litterära förmåga. Hélènes uppgift är att få fason på texterna. Man skulle kunna se henne som Mikaelas litterära hospicevårdare.
Elise Karlsson lyckas bra med att gestalta den nätverkssociologi som i mina ögon är lika med kreativ död. Den sociologi som i grunden handlar om maktrelationer men kallas för kvalitet. I princip allt som den högt uppburna Mikaela skriver håller inte måttet utan måste fixas till av Hélène för att kunna spelas på teatern. Ändå upphöjs Mikaela fortsatt som någon form av geni i både nätverket kring henne och kulturvärlden i stort.
Det krävs många livslögner och bortvända blickar, många tystnader, för att inte sanningen ska komma fram, sanningen om att det mesta som föds ur och förstärks av ett nätverk är strunt som kommer att glömmas i samma stund som nätverket försvinner.
”Med Elise Karlssons roman inser jag att Mikaela är en människa jag så ofta sett försvinna från tidningsspalternas centrum till historiens ingenmansland. För makt försvinner alltid till slut. Kvalitet består.”Jimmy Vulovic
Med Elise Karlssons roman inser jag att Mikaela är en människa jag så ofta sett försvinna från tidningsspalternas centrum till historiens ingenmansland. För makt försvinner alltid till slut. Kvalitet består.
I den meningen är romanen lyckad. Den lyckas förmedla en tanke som tål att tänka på (tankar som tål att tänka är för mig ett viktigt kriterium för litterär kvalitet). Sedan skulle jag önska att själva utförandet var lugnare genomfört. Det är nämligen många fler historier som också berättas i romanen, om singelliv, tinderdejtande, rädslan för kärlek, längtan efter kärlek, ensamhet, klassresor från enkla förhållanden, underkastelse, dominans, svek, rättegång, systerskap, brist på systerskap och så vidare.
Det blir lite väl mycket att ta in. Samtidigt måste det tilläggas att huvudstoryn och Elise Karlssons poetiska inkännande språk ändå lyfter romanen.
