Här, vid Drakamöllans gård och konferenshotell, i en stor sluttande halvrundel randad av skogen, har alltifrån 2009 under nu tolv årgångar pålitliga verk ur operarepertoaren framförts i sin helhet.

Drakamöllan har blivit en lantlig satellit framför allt till Köpenhamnsoperan via den driftige danske barytonen Guido Paevatalu. Han har år efter år kunnat knyta unga sångarbegåvningar till sitt charmfulla sommarprojekt framdrömt i samklang med gårdens ägare och primus motor Ingalill Thorsell.

Så har grundkvaliteten och fräschören bibehållits till dessa uppsättningar. De har dock behövt bantas starkt i ackompanjemanget. Hur ljuvlig var inte effekten när den fullödiga Malmö Operaorkester tog ton på fredagskvällen vid invigningen av årets operafestival, pärlor på rad från alla de gångna åren.

Det var en orkesterpoesi som framljöd. Med största respekt för sångarprakten var kvällens stjärna den bevingade unga dirigenten Gudrun Dahlkvist. Hon lockade fram ett genomskinligt, in i det minsta strukturerat, samspel mellan 50-talet musiker – som förenade i samma intima rörelse, en energi utan åthävor. Lyriskt skimrande som i Verdis förspel till "La Traviata" eller spritsigt framdansande som i Mozarts "Figaro"-ouvertyr – i allt låg ett lätt, liksom självklart handlag parat med djup grundning i känslan.

En stor publikskara hade slagit sig ner på sina fällstolar och filtar för att njuta av operaklassikerna. Och för att vara ett konventionellt potpurri-program med mestadels bekanta och älskade ting fanns en ovanligt stark integritet i uppbyggnaden.

Före paus dominerade lidelse och patos från den högromantiska italienska operans guldålder. Delar av festivalens intäkter går dessa år till det krigsdrabbade Ukraina och tidssammanhanget klingade på ett naturligt sätt med i arior som Violettas bekymrat förälskade aria "E strano" ur öppningsakten av Verdis "La Traviata" – Frederikke Kampmann pendlade fint och rent mellan smärtan och sensualiteten. Det är Kampmann som även gör Violetta i framförandet av hela operan på festivalens andra dag.

Stämningsläget steg mot det storslaget passionerade i den varmt dramatiska sopranen Signe Asmussens "Vissi d'arte" (Jag har levt för konsten), djuppunkten i Puccinis frihetsdrama "Tosca". Denna grundton förberedde vackert för ett gästspel efter pausen av de två ukrainska systrarna Olga och Natalya Pasichnyk (sång och piano) i fyra undersköna folksånger från hemlandet: gripande vemod och stilistisk elegans förenades i dessa starka nummer.

Systrarna följdes av en något mer utflytande och lättsmält, men långt ifrån oinspirerad, andra avdelning där även sångarna Josefine Andersson, Vibeke Kristensen och veteranen Niels Jörgen Riis bidrog storslaget.

Saker hade säkert kunnat stramas åt, några nummer strykas och konferencieren Paevatalu hejdas en smula i sin berömvärda pedagogiska entusiasm. Men få verkade beklaga gränslösheten.