Annons

Otroligt underhållande om 70-talets Harlem i Colson Whiteheads nya roman

Colson Whitehead återvänder till Harlem i ”Skurkmanifestet”, men nu på 70-talet. Trots lite för många actionscener och personer tycker kritikern Henric Tiselius ändå att det är en av sommarens mest underhållande romaner.
Recension • Publicerad 8 juli 2024
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Roman

Skurkmanifestet

Författare: Colson Whitehead

Översättning: Niclas Nilsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

”Skurkmanifestet” är den amerikanske författaren Colson Whiteheads fristående fortsättning på ”Harlem Shuffle”.
”Skurkmanifestet” är den amerikanske författaren Colson Whiteheads fristående fortsättning på ”Harlem Shuffle”.Foto: Chris Close

Colson Whitehead slog igenom med den fantastiska och Pulitzer-prisade romanen ”Den underjordiska järnvägen” om slaveriet i USA. Brooklynsonen arbetar med ett rikt olikfärgat spektrum som författare, men framförallt är han en av vår tids stora skildrare av ”staden som aldrig sover”. Han andas New York, syresätter sig själv och oss med New York.

Minst lika mycket skildrar Whitehead den amerikanska historien ur svarta människors perspektiv. Här har den 55-årige amerikanen en ledande position genom alla sina böcker, från fantastik-debuten 1999 till den nu aktuella fyrbåken ”Skurkmanifestet”.

””Skurkmanifestet” drivs av skrivarglädje och energi, men till skillnad från den förra känns den som att den stannar på ytan.”
Annons

Den bygger vidare på historien om Ray Carney, möbelhandlaren från magiska ”Harlem Shuffle”, som kom häromåret. Det var en berättelse om New Yorkstadsdelen på 50-talet ur ett minst sagt hårdkokt perspektiv. En rörande historia där man kommer nära familjen Carney, men som man också kan se som en senkommen hyllning till författarkollegan Chester Himes, som på 50-talet skrev ett tiotal stenhårda deckare, likt en Dashiell Hammett, fast med Harlem i fokus. Himes var också en del av filmgenren Blaxploitation på 70-talet, vilken inleddes med ”Cotton comes to Harlem” efter just Himes bok. Det var soul, funk, coola modekläder, tuff kärlek, svarta pantrarna och politisk street talk. ”Shaft!”. Filmer som senare inspirerat bland andra Tarantino, och även Whitehead, som här i sin andra Carney-roman har förflyttat miljön till 70-talet och har med en delhistoria om en svart filmstjärna under just Blaxploitation-vågen.

Personligen tyckte jag bättre om ”Harlem Shuffle”, som var en bladvändare som stannat kvar. ”Skurkmanifestet” drivs av skrivarglädje och energi, men till skillnad från den förra känns den som att den blir kvar på ytan. Den skildrar förvisso också rasismen, skuggsidorna, det korrumperade samhället: skurkar, halvskurkar och stadens poliser som har slevarna i samma soppa. Men det är svårt att få actionscener – som kan sprudla på film – att bli lika levande intressanta i skönlitteratur. Och det är lite för många sådana här. Det är också svårt att beskriva ett jättepotpurri av människor och ändå engagera läsaren. Det är också lite för många här.

Det hindrar inte den helt fristående ”Skurkmanifestet” från att vara en av sommarens mest underhållande romaner. Dessutom skildras en konsert med Jackson 5! Raymond Carney må vara en dubiös rufflare i en möbelaffär, men efter att ha läst Whitehead igen: vem vill inte vara det?

”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead
”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead
Henric TiseliusSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons