Peters: Mer än bara överlevnad för transkvinnor

Den Hemingwayskt kortfattade titeln sammanfattar Torrey Peters nya roman: Ames, en tidigare transkvinna som återigen lever som man, råkar göra sin chef Katrina gravid. Samtidigt befinner sig hans ex, den barnälskande transkvinnan Reese, i en ond spiral där hon dejtar gifta män. Plötsligt får Ames en idé: tänk om de tre skulle uppfostra barnet ihop.

För författaren Torrey Peters blev skrivandet ett sätt att hantera sina egna grubblerier kring livet. Hon hade nyligen gått igenom en könsbekräftande behandling, och den stora frågan löd: "Nu då?".

– För transpersoner från tidigare generationer handlade det mycket om överlevnad, att ta det dag för dag. Det var svårt att skaffa jobb, det var svårt att ha familj, det var hiv och droger. Jag tillhör den första generationen transkvinnor som kan göra mer än att bara överleva, konstaterar Torrey Peters.

Idén till romanfiguren Ames beslut att börja leva som man igen växte fram när Peters besökte en vän i Mexiko. Det stod fortfarande M (som i man) i hennes pass – och för att inte krångla till det i tullen bar hon kostym. Problemet var bara att flygbolaget tappade bort hennes resväska och Peters blev fast i det hon beskriver som en "Reservoir dogs"-liknande dräkt.

– Jag hade inte burit herrkläder på flera år och kände "det är så mycket lättare när alla tror att jag är en man". Jag befann mig i en tuff tid i livet, och tänkte att om jag detransitionerade skulle det inte vara för att jag ångrar mig, eller har haft fel om mitt kön, utan för att det skulle vara så mycket lättare. Jag kunde gå runt i Mexiko och känna att folk hade en grundläggande respekt för mig, säger hon.

Transpersoner som väljer att gå tillbaka till sitt biologiska kön används ofta av kritiker som ett argument mot könsbekräftande vård. Med boken vill Torrey Peters bredda bilden av varför vissa detransitionerar – och konstaterar samtidigt att det är okej att ångra sig.

– Tänk dig att du flyttar till London för ett nytt jobb, men det funkar inte, så du flyttar tillbaka till Stockholm. Det är ingen som säger "Vi gör det olagligt att flytta till London för ett nytt jobb". Folk säger "Du testade, det funkade inte, testa någonting annat".

I sena 20-årsåldern flyttade Torrey Peters till Uganda för att skriva sin första roman. Boken blev aldrig utgiven, men det var i den kampen med orden som hon insåg att hon behövde komma ut som transperson. Tidigare hade hon tryckt undan den känslan, av rädsla.

– Det var en väldigt bra roman, men det var någonting som var fel. Jag kände: Varför kan jag beskriva ett berg fantastiskt bra, men inte interaktionen mellan en man och en kvinna? Jag insåg att jag behövde fatta ett beslut för att bli den författare och person jag ville vara.

Det enda hon ångrar nu är att hon inte tog beslutet tidigare – men efteråt hade hon svårt att skriva i flera år.

– Jag insåg att mycket av det jag hade fått beröm för tidigare berodde på vem jag var då: en välutbildad, vit man i medelklassen. När jag tyckte att jag skrev samma sak, efter att jag hade transitionerat, gillade folk inte det, säger hon.

Räddningen för henne var att bli en del av författarscenen i Brooklyn, som Torrey Peters beskriver som "Harlemrenässansen för transpersoner".

Som första transperson nominerades Torrey Peters till det brittiska priset Women's Prize for Fiction – men mötte snabbt motstånd. I en artikel kritiserades nomineringen av en grupp som kallar sig Wild Women Writing Club och samtidigt möttes Peters av ett enormt hat på internet där hon anklagades för att ha tagit en plats "från en riktig kvinna".

Torrey Peters beskriver att hon blev väldigt sårad – tills flera författare började kriga för hennes sak på internet, bland andra Douglas Stuart och Megan Nolan.

– Det var som när Gandalf red ut över en bro i "Sagan om ringen" och orcher föll ner överallt omkring. De här författarna var hjältar, jag satt hemma framför Twitter och grät, berättar Peters.

Hon ser motståndet mot transpersoner som en del av en större politisk rörelse som vill begränsa människors rätt att bestämma över sina egna kroppar, och liknar det vid abortdebatten i USA.

– Samma typ av lagar som begränsar transpersoner kommer att begränsa cispersoner, kvinnor – alla typer av människor, säger hon.