När fantasin är som störst är Picasso som bäst

För Louisiana är det en lika riskfri som publikdragande utställning, naturligtvis. Ännu en Picasso att bocka av på listan. Men blir det intressant? Ja, delvis!

Här finns flera fantasifulla verk att förundras över. Svårigheterna med att ge den traditionella monterutställningen liv och struktur försöker Louisiana lösa genom att visa flera filmer och med en ymnig vägginformation, som ibland mest skymmer sikten. Men visst, några av filmerna är riktigt belysande – och katalogen är, frånsett någon text som konserverar ”geniet”, utmärkt.

Efter andra världskriget återvände Picasso, tillsammans med Francoise Gilot, till den sydfranska medelhavskusten. Här möter han paret Georges och Suzanne Ramié, som driver den keramiska verkstaden Madoura i Vallauris. Picasso knyts snabbt till verkstaden och omedelbart ser han nya möjligheter i ett arbete med keramiska skulpturer som utvidgar och förlänger den vardagliga brukskonsten. Hans arbetsprocess är, i vanlig ordning, intuitiv och fylld av innovativ skaparförmåga. Under perioden 1947-1964 skapar Picasso här över 4000 verk. 150 av dessa visas nu på Louisiana.

Det som är så befriande med Picassos bästa keramiska verk är att de ger oss helt nya infallsvinklar på begrepp som ”tradition” och ”modernitet”, ”bruksfunktion” och ”visionär förvandling”. Skulpturerna framträder i sin egen fulla rätt, i ett tidlöst och närvarande nu. ”Liggande getkid” och ”Zoomorf kanna”, från 1947-48 är två exempel på sådana, spännande verk. Liksom naturligtvis ”Faunhuvud”, ”Äggformad uggla”, ”Kvinnohuvud med hårnät” eller där han leker med perspektiven på olika kannor.

Själva drejandet hade annars ingen lockelse för Picasso, även om han beundrade skickligheten hos hantverkarna. Det var möjligheten att förvandla ett redan färdigt objekt, och lyfta fram helt nya skulpturala former i det, som verkligen lockade honom. Kanske är det också som Jean Cocteau en gång skrev: ”I Picassos spår följer en procession av skilda föremål som lyder honom … och varje gång han fångar in ett nytt föremål lockar han det att anta en form som han gör oigenkännlig för det vana ögat”.

I några av de bemålade föremålen arbetar Picasso samtidigt med full kontroll och fullständig frihet i penselföringen, Det är så han elegant kan förvandla en kanna med handtag till att bli en fantasifull ryttare på en häst. Eller när han framställer hur en nunna förföljs av djävulen. Men när han målar på tallrikar, fat och kannor som redan var i Vallauris bruksproduktion blir det inte alls lika intressant. Då blir det mest som att bläddra i en Picasso-mönsterbok med alla de numera välkända, nästan klichéartade, motiven: tjurfäktningsscenerna, flöjtspelarna, de mytologiska gestalterna, faunerna, tjurarna och duvorna.

Picassos medvetna arbete med de keramiska skulpturerna är naturligtvis korsbefruktande för hans övriga produktion. I det avseendet ger Louisianas utställning perspektiv på Picassos konst som helhet. Man kan naturligtvis också förhålla sig till hans keramik genom att följa inspirationen från olika antika objekt – ofta förmedlade genom Suzannes Ramiés egna arbeten – till de lokala bruksföremålen i Vallauris-området: i provencalska kannor, så kallade ”Bourraches” och ”Pignates”(kokkärl).

Det är ändå, till slut, i Picassos egensinniga tolkningar (kalla det gärna metamorfoser) av alla de nutida föremålen – men också i transformationerna av grekiska Tanagrafigurer, korintiska ugglor och trefotsvaser från Cypern – som man bäst upplever hans lustfyllda arbetsmetoder. Det är också där han kan öppna alla tid- och formslussar på vid gavel och låta fantasin hämningslöst virvla in. Gränserna mellan det förflutna och nuet upphävs. Det är de verken som träder fram i den här utställningen.