Ranelids blick bakåt på Malmö når inte hela vägen fram

Det finns en vilja att berätta om stadens utveckling genom en skolfrökens uppfattning och samröre med framtidens ljus, skolbarnen. Men det blir mest en kamp om att lyckas hålla en rätt blek huvudkaraktär vid liv, genom att väva in sig själv och andra figurer av sin tid.

Pliktskyldigt och som en lydig skolpojke gestaltar han denna, betraktat ur samma skolpojkes ögon, ljuva och felfria kvinna. Hur hon varsamt tog deras händer i sin när hon visade dem hur pennan ska greppas och hjälpte dem att forma bokstäver. 50 sidor in i boken har jag läst om denna handrörelse redan fem gånger, och den skall komma igen.

Upprepningar av det minst väsentliga återkommer. Det är som om han inte kan välja vilken av de förträffliga beskrivningarna som blev bäst.

Först när Björn Ranelid själv backar undan ett steg, en bra bit in i historien, och presenterar läsaren för Greta Nilsson växer handlingen från att bara vara privata barndomsminnen. Greta Nilsson är en av skolfrökens alla väninnor som han låter berättelsen om Malmö i förändring, en kvinnas plats i samhället och livets orättvisor kanaliseras ur.

Greta Nilsson från slumkvarteret Jerusalem, dotter till en hora och en hallick, uppfostrade tre barn varav en blev ihjälkörd utanför porten innan han hann fylla åtta. Efter att ha försörjt barnen med en städerskas lön läste hon in studentexamen och utbildade sig till bibliotekarie.

Man kan som läsare fråga sig varför nu inte Greta ska få bli ett frimärke när hon fyller en fjärdedel av bokens innehåll. Berättelsen om Anna Jensen bär inte själv 400 sidor, hur mycket Björn Ranelid än vill skriva och berätta om en ädel skolfröken som inte får glömmas bort. Hennes väninnor, främst då Greta Nilsson som med sin mörka barndom lyckades klättra uppåt i samhällsskikten, måste hjälpa henne för att det ska bli något alls.

I en lägenhet intill havet på Ribersborg rundar hon av sitt liv som änka efter ett långt och lyckligt äktenskap med en härlig man som arbetade ett yrkesliv som barnläkare. Ni hör ju, denna saga hade inte varit någonting utan kära Greta Nilssons förmåga att bidra med lite rå verklighet.

Innan Anna Jensen dör och begravs på en kyrkogård i centrala Malmö där Björn Ranelid ska stå med några av sina klasskamrater och ta farväl av sin betydelsefulla skolfröken, får hon – till Ranelids stora förtvivlan – bevittna det ultimata förfallet av en stadsmiljö som andats hem och trygghet under hela hennes liv.

Det är en mix av en nostalgisk, till snudd på romantisk, beskrivning av 1960-talets Malmö och en bitter och dystopisk bild av dagens samhällsutveckling. Ingenting blir bättre, allt var bättre förr, förutom för Greta Nilsson då måhända.